– Mexiko borde bygga en mur mot USA
Don Winslow har skrivit en trilogi om det amerikanska kriget mot droger
Det räcker nu.
Amerikanska kriminalförfattaren Don Winslow har lagt ner 22 år på att skriva om mexikanska knarkkriget.
Men senaste romanen ”Muren” blir hans sista bok om tragedin.
– Jag har suttit med heroinister och bara sett dem dö, säger han.
– Ge mig en sekund.
Don Winslow försöker blinka bort tårarna. Han suckar så djupt att bordet framför honom under intervjun på Bokmässan i Göteborg skakar.
– Det värsta var nog missbrukarna som jag pratade med. Så många har dött de senaste åren.
Verkliga händelser
Winslow har skildrat det mexikanska knarkkriget i tre blytunga romaner. Muren (ges ut på svenska av Harper Collins nordic) är den avslutande delen i en trilogi som började med The power of the dog och The cartel. Historien, som länge var en duell mellan knarkkungen Adán Barrera och narkotikapolisen Art Keller, sträcker sig över 40 år och 2 500 sidor. Böckerna använder hundratals karaktärer och en gigantisk intrigväv för att beskriva katastrofen från båda sidor av gränsen mellan USA och Mexiko, Centralamerika och Sydamerika, knarklangare och poliser, politiker och journalister, förövare och offer, på makro- och mikronivå.
Eftersom fiktionen bygger på extrem research och verkliga händelser är den skoningslös, ilsken och brutal. Böckerna får tv-serien Narcos att kännas som Bananer i pyjamas.
Människor – inte statistik
Före Muren hade Don Winslow inte skrivit ingående om den sista hållplatsen av knarkets distributionskedja, missbrukarna.
– USA lider av en heroinepidemi. När man pratar om heroinepidemin och knarkkriget blir det lätt bara etiketter, slogans. Målet måste vara att gräva under etiketterna och de tomma orden och visa problemet från en individuell synvinkel, i det här fallet en ung kvinna från New York, Jackie.
I din research lärde du känna flera missbrukare. Hur påverkade det dig?
– Det blev till slut för många telefonsamtal med dåliga nyheter. Jag pratade med deras familjer, gick på begravningarna och besökte rehabiliteringshem. Om du upplever heroinepidemin från den sidan upptäcker du människor bakom de intetsägande rubrikerna. Du får relationer. Jag har suttit med heroinister från alla möjliga samhällsklasser och bara sett dem dö. Förlåt, jag kan knappt prata om det.
Don Winslow är trött på att prata om knarkkriget. Han är trött på att sitta i veckor och titta på videoklipp med våldsamma illdåd, studera fotografier av massakrer och läsa obduktionsrapporter för att identifiera offren. Vilka var de? Var kom de ifrån? Hur var deras liv? Inte nödvändigtvis för att de behövs i romanerna utan för att de åtminstone förtjänar ett namn. De var människor och inte statistik, för helvete.
”Vapnen kommer från USA”
Däremot är han inte less på att hamra in böckernas poäng, att knarkkriget i Mexiko i grund och botten är ett amerikanskt problem och ett amerikanskt krig.
– Det är ren logik. Om det inte finns någon köpare så finns det ingen säljare. Det är så förbannat simpelt. Ingen vet den exakta siffran, men varje år skickar USA uppskattningsvis mellan 60 och 70 miljarder dollar i cash till våldsamma sociopater i Mexikos karteller. De flesta av vapnen som kartellerna använder kommer även från USA. Och sedan påstår vår förbannade president att mexikanerna invaderar vårt land. Skojar du med mig? Om någon ska bygga en mur så är det Mexiko – för att hålla amerikaner borta, säger Don Winslow och fortsätter:
”Flyr från karteller”
– Och sedan har samma så kallade president mage att kalla mexikaner och latinamerikaner för mördare, tjuvar och våldtäktsmän. Många av dem är knarkkrigets offer. De flyr från Honduras, El Salvador och Guatemala, de flyr från drogkarteller som indirekt finansieras av USA, de flyr från gäng som från början bildades i Kaliforniens fängelser. USA är världens rikaste land men vi är också världens största konsumenter av smärtstillande läkemedel och droger. Varför? Varför bär så många amerikaner på så mycket smärta? Var beror den smärtan på? Vi löser inte problemen i Mexiko förrän vi har svaret på den frågan.
Det värsta har du redan pratat om, men fanns det något positivt med att skriva om mexikanska knarkkriget?
– Jag upptäckte ett mod som trotsar all beskrivning, framför allt hos mexikanska kvinnor. Det finns otaliga exempel. Bagare, studenter, politiker. En av dem bodde i en liten stad där drogkartellerna mördat eller jagat bort varenda polis. Hon tog över uppgiften som borgmästare trots att alla hennes föregångare blivit skjutna. Även hon blev mördad, eller rättare sagt hackad i småbitar. Men det modet och integriteten går inte att fatta. Jag är ju bara en dum kriminalförfattare.