Teater som drabbar som ett klubbslag
”Medea” en klassiker som skärs ner till benet i Köpenhamn
Constanze Becker som Medea på det Kongelige i Köpenhamn. Foto: Birgit Hupfeld
Michael Thalheimer kommer med stålbad till teatern. Den hyllade tyske regissören skär med säker hand ned klassikerna till benet. I Schauspiel Frankfurts Medea (två dagars gästspel på det Kongelige Teater i Köpenhamn) visar sig metoden särskilt effektiv.
Tolkningen äger kraften hos en monolit och drabbar som ett klubbslag. Bara så här kan dramat förstås och texten fullt utsägas. Det är liksom fullbordat. Utomordentligt avskalat, ned till fotsteg, skuggor, strålkastare på och av.
Den gamla svartklädda amman och en ensam representant för de korintiska kvinnorna rekapitulerar situationen. Jason har svikit Medea, den hängivet älskande. På en hög avsats allra längst bort på den nakna stora scenen ligger Medea. Skriker och jämrar sig, klagande.
Snart ska hon bli sina barns bödel och den väldiga avsatsen med Medea skjuts likt en täckande brandvägg ända fram till rampen. Endast trettio centimeter lämnas kvar för den tillintetgjorde Jason (Marc Olivier Schultze) och andra att stå på.
Det är Medea som äger högt däruppe, men hennes öde är likväl offrets. Ett häftigt projiceringsspel av ikoniska tecken för man och kvinna visas inom en ljusram kring den expressiva Constanze Becker vars kropp kvalfullt vrider sig. En mindre hoppfull, mer feministisk analys av Medea är svår att tänka sig i dag.
