Nya sidor av Hitlers brott
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2009-12-14
Lennart Bromander läser årets bokflod om nazitiden
Ju längre tiden går sedan andra världskrigets slut och nazismens fall desto större tycks intresset bli. Distansen verkar skapa en djupare insikt om de enorma världshistoriska konsekvenser som katastrofen kommer att föra med sig ännu i århundraden.
Det som litet fritt kan kallas eftervärldens reception av nazismen och andra världskriget har varit mycket skiftande och är intressant att följa. I Tyskland har den till och med fått en egen benämning, Vergangenheitsbewältigung. Själv är jag fyrtiotalist och tillhör därmed den första generation som saknar personliga minnen från den tiden. Det innebar att växa upp i ett slags kunskapsvakuum. På femtiotalet såg alla framåt, politikerna var upptagna av det kalla kriget och de vuxna intresserade sig förvånansvärt lite för vad som då låg mycket nära i tiden. ”Det där tycker jag vi drar ett streck över”, som min tysklärare på gymnasiet uttryckte det.
Vad jag som barn fick veta var förutom beredskapshistorier att det var skönt att Hitler förlorat kriget, att tyskarna hade förföljt judar och haft förfärliga koncentrationsläger, att den stora heroiska händelsen var Dagen D. Idel svårtolkade fragment, och när jag i slutet av femtiotalet som trettonåring ville få bättre klarhet, visade det sig att Gävle stadsbibliotek nästan helt saknade litteratur att erbjuda. Men jag fann två fylliga volymer med dokument från Nürnbergprocessen, utgivna i svensk översättning kort tid efter domarna. Den läsningen har jag väl ännu inte hämtat mig från.
Förhållandena ändrade sig dock snart i och med det spektakulära gripandet av Adolf Eichmann 1960. Samma år kom Erwin Leisers dokumentärfilm Den blodiga tiden, som framför allt i Sverige hade stor betydelse. Auschwitz-processen i Frankfurt skapade också ny kunskap och nytt intresse för historieskrivningen om Tredje riket, men det var egentligen först på åttiotalet som det började röra på sig. I Tyskland hängde det påtagligt ihop med att först då hade de som varit verksamma eller vuxit upp under nazitiden slutgiltigt frånträtt alla beslutande poster. Obefläckade yngre generationer ville verkligen veta, och en fullkomlig explosion av forskning och utgivning av mer brett inriktad litteratur följde. Sedan dess har den bara ökat, den internationella utgivningen är oöverskådligt stor, och Sverige har hängt med i marginalen. Bara det senaste halvåret har ett tjugotal böcker om kriget och nazismen givits ut på svenska. Jag har inte läst alla men de flesta.
Det blir naturligtvis allt svårare för forskare, författare och förlag att presentera något verkligt nytt, men inte minst alla enskilda livsöden från kriget, som fortfarande upptäcks genom gömda dagböcker och andra dokument, kan vara nog så gripande att läsa. Läs till exempel Ruth Meiers dagbok, om den unga högt begåvade österrikiska judinnan som flydde till Norge och därifrån förpassades till Auschwitz. Ett mycket läsvärt vittnesbörd om överlevnadskompetens är också Agnès Humberts Motstånd.
Tre böcker i årets utgivning bygger mer direkt på källstudier än de övriga och väger också bokstavligen tungt, Götz Alys Hitlers folkstat, rån, raskrig och nationell socialism, Ian Kershaws Ödesdigra val. Tio beslut som förändrade världen 1940–41 och Peter Longerichs Heinrich Himmler – en biografi. Av dem är Götz Alys bok den i särklass intressantaste och också mest kontroversiella. Med omfattande dokumentation och skarp bevisföring lyckas han skapa en annorlunda syn på förhållandet mellan den nazistiska makteliten och det tyska folket. Debatten efter utgivningen i Tyskland har också varit het.
Aly visar att forskningen tenderat att isolera nazismens brott från det som gjorde den attraktiv. Egentligen hänger allt nära samman. Ideologin, antisemitismen och brutaliteten i maktutövningen är onekligen vad som är mest synligt, men NS-ledarna hade också vad Aly kallar ”en välutvecklad socialtaktisk sinnesnärvaro”, och den styrde utvecklingen i högre grad än vad som brukar hävdas. Nazisternas beroende av storfinansen har alltid framhållits, men de genomförde också omfattande sociala reformer. Den ekonomiska jämlikheten i Tyskland nådde under nazitiden längre än i de flesta andra europeiska länder. Nya skatterättsliga regler och andra reformer gynnade de sämst ställda, fördelningen av livsmedel blev mer rättvis och nya utbildningsmöjligheter öppnades för arbetare. Arbetarfamiljerna upplevde att Hitlers tal om ”folkstat” inte var tomma ord, de fick det faktiskt betydligt bättre.
Siffror och dokument visar hur tyska folket inte bara utsattes för massiv indoktrinering utan framför allt mutades till passiv acceptans av den nazistiska terrorpolitiken. En sådan politik kombinerad med våldsam upprustning var ekonomiskt ohållbar och 1938 hotade statsbankrutt. Nu kom judarnas tillgångar väl till pass. Det finns tydliga siffror på att den enorma expropriationen av judisk egendom i samband med Kristallnatten inte var så mycket ideologiskt som ekonomiskt betingad. Den miljard riksmark judarna tvingades betala räckte precis till att förhindra den akuta krisen. Sedan kom kriget och man fick andra möjligheter att råna sig till medel att muta folket med.
Aly redovisar ett omfattande material kring hur det enorma rofferiet i de ockuperade länderna kanaliserades inte bara till armén utan också i stor utsträckning till det tyska folket. Men också förintelsen blev av vitalt intresse för att hålla folk på gott humör. Judarnas ägodelar fördelades frikostigt. Vid Wannsee-konferensen, som hölls när bomber hade börjat falla över de tyska städerna, påpekade Reinhard Heydrich att förintelsen måste påskyndas med tanke på ”bostadsfrågan och andra socialpolitiska behov”. De första deportationerna av judar genomfördes från de städer som först bombats.
Efter kriget lyckades finansdepartementet bättre än andra institutioner förstöra besvärande dokument, vilket nog bidragit till att forskningen undvikit studier av nazisternas finanspolitik. Aly har antagit utmaningen och trots svårigheterna funnit tillräckligt med material för att visa att även om ideologin styrde politiken var ekonomin ändå på ett helt annat sätt än som tidigare antagits grundläggande för utvecklingen i Tyskland både före och under kriget. Götz Aly är inte marxist, men för den som har Marx placerad någonstans i ryggmärgen är hans resultat inte överraskande.
Ian Kershaw är likt Aly en tongivande forskare på området men mer inriktad på enstaka personers handlingar. Efter sin grundläggande Hitlerbiografi har han nu med minutiös detaljrikedom studerat vad som låg bakom tio för kriget avgörande beslut, från Englands vägran att kompromissa våren 1940 efter Tysklands förkrossande segrar till Japans inträde i kriget och Hitlers för Tyskland fatala beslut att förklara USA krig hösten 1941.
Enskilda människors överväganden förstoras i dessa grundläggande undersökningar, och detsamma gäller den tredje tungviktiga boken, Longerichs 850-sidiga Himmler-biografi. Naturligtvis är det viktigt att närgånget kartlägga en så historiskt fatal persons liv, men egentligen var Himmler som människa tämligen ointressant. Psykopater av hans typ finns säkert i alla slags samhällen, men i ett normalt fungerande samhälle kan de alltid neutraliseras. Endast i en kriminell maffiastruktur som den nazistiska kunde en Himmler få så förödande makt.
I övrigt kan summariskt tilläggas att Hans Magnus Enzensbergers Hammerstein eller egensinnet är en liten besvikelse. Av en sådan författare förväntar man sig något skarpsinnigt eller originellt och inte bara redovisning av fakta om en egensinnig och inte alltför viktig general och hans familj. En positiv överraskning däremot är Roger Moorhouses Uppdrag: Döda Hitler. Jag misstänkte en spekulation i rafflande historier om misslyckade attentatsförsök, men det visade sig vara en välskriven och klart läsvärd exposé över utvecklingen av säkerhetspolitiken i Tredje Riket. Av alla årets böcker om nazitiden bör man ändå först av allt välja att läsa Steve Sem-Sandbergs storverk De fattiga i Lodz.
Lennart Bromander
