Macron – en ensam man som saknar rådgivare
Inget tyder på att hans plan kommer att lyckas
På kvällen den 9 juni granskade president Emmanuel Macron sitt förödande svaga valresultat. Han talade en stund med en handfull nära förtrogna och vände sig sedan till medborgarna med beskedet: Parlamentet är upplöst och nyval förestår. Presidenten sa att han var övertygad om att väljarna var kapabla att göra kloka val som kunde återupprätta förtroendet för nationen och för honom. Macron gav väljarna möjlighet att ångra att de bara givit honom 14,6 procent av rösterna och att de dessutom skämt ut Frankrike genom att bortåt 40 procent röstade på de samlade högerpopulisterna.
Macrons tal lät ana hans isolering, ensamhet och brist på uppriktiga rådgivare. Presidenten deklarerade tidigt i sin karriär hur landet skulle ledas: Jag vill styra som en Jupiter. Den sortens grandiosa ambitioner punkterades den 9 juni.
Franska presidenter har under femte republiken betraktat sig som i allians med folket och höjda över det parlamentariska systemet. Macron fyller inte ut den rollen; han är ingen Charles de Gaulle, François Mitterrand eller ens Jacques Chirac. Macron har alltid saknat social bas för sin makt; han har ingen stark partiorganisation som hjälpreda. Ändå möttes han med entusiasm när han vann sitt första presidentval 2017. Det politiska systemet var i akut behov av förnyelse.
Den 7 maj 2017 marscherade han långsamt och högtidligt förbi Louvren och glaspyramiden. Beethovens musik ackompanjerade budskapet riktat direkt till nationens högerpopulister: ”Jag lovar att eliminera allt det som givit er anledning att rösta på det partiet.”
Löftet har med tiden blivit till grov politisk ironi. Om en knapp månad är det inte osannolikt att Macron måste utse en högernationalist till premiärminister och inleda samverkan (cohabitation) med honom eller henne. Mot Macrons bleka 14,6 står de samlade nyfascisternas mäktiga 37 procent. Macron som kunnat inspirera med sin ungdomlighet och vitalitet ställd mot den unge Jordan Bardella, 29 år.
I Paris blev socialisterna största parti i EU-valet
Macrons nyvalsbeslut kallas sammanfattningsvis för ett kamikaze-uppdrag, en sista möjlighet att rädda sig undan historieskrivningens nedlåtande dom. Han har exempel att följa, främst från den spanske socialisten och premiärministern Pedro Sanchez som häromåret begärde nyval efter ett stort nederlag. Sanchez vann makten och styr med strategisk överlägsenhet hela Spanien, inklusive det upproriska Katalonien. Nyfascismen är åtminstone för tillfället eliminerad som hot.
En avgörande skillnad mellan de båda politiska ledarna är att Sanchez hade allierade, främst från en ganska stark politisk vänster. Macron och hans bräckliga parti är isolerade med undantag från några högerliberala smågrupper. Den traditionella högern, en gång krossad av Macron, har mer eller mindre försvunnit som politisk kraft och de som styr partiet längtar mer efter att ta revansch på Macron än att rädda honom. De gröna har sedan länge givit upp om Macrons miljöpolitik.
Vänstern som den senaste tiden traditionsenligt delat sig i stridande fraktioner har efter nyvalsbeslutet enat sig. Den gemensamma parollen lyder: Folkfront. Och den stöds av det annars splittrade facket och av landets vänsterintellektuella.
I Paris blev socialisterna största parti i EU-valet. Partiet leds av den skarpe ekosocialisten Raphaël Glucksmann som är på väg att vinna tillbaka de socialister som en gång försvann till Macron.
Den samlade vänsterns möjlige presidentkandidat François Ruffin är på en gång facklig aktivist, filmregissör och författare. Han, som kallar sig Frankrikes ende verklige socialdemokrat, kommer från staden Amiens där han var skolkamrat med Macron. Ruffins parti är på väg att mobilisera väljare i de annars bortglömda och svårt försummade förorterna. I den största av dessa, Seine-Saint-Denis, vann den radikala vänstern.
Opinionsundersökningar meddelar att nyvalet kommer att bli en massiv framgång för Le Pens Nationell samling, numera väl förankrad i alla samhällsskikt och regioner. Rasismen är sympatisörernas sammanhållande kitt, enligt en rad aktuella forskningsrapporter.
I EU blir Macrons välformulerade ord allt mindre värda
Macron lovade att bekämpa bigotteriet och främlingsfientligheten, det var hans stora sympatiska uppgift. Dessvärre har han gradvis övergivit den politiken för att i stället anpassa sig till Le Pen. Hans parti godkänner lagar som ger rätt till ökad repression mot invandrare och som utestänger stora grupper från sociala rättigheter.
Macron lovade under sitt första presidentval att ”göra revolution”. Han skulle förena det bästa hos högern och vänstern. Det blev inte så och det sociala missnöjet växte, liksom strejker och manifestationer: gula västar, pensionärer, fackliga organisationer.
Ingenting tyder på att Macron kan, som han lovar, återupprätta sitt förtroende. Han riskerar att stå sida vid sida med Jordan Bardella när OS öppnas i Paris och när Notre-Dame återinvigs.
I EU blir Macrons välformulerade ord allt mindre värda. Den för unionen avgörande alliansen mellan Frankrike och Tyskland kan vara på väg att slitas sönder i en situation när EU förbereder utvidgning, kanske en radikal miljöpolitik och starkare sammanhållning inför hotet från Ryssland och de hårda förestående handelskrigen.
Macrons politiska tragedi riskerar att också bli Europas.
