Sci fi-författarna som borde få ett Nobelpris
Genren förnyar litteraturen och förtjänar ett erkännande
Nobelpriset har haft perioder då det utvidgats och blivit mera intressant. På 1940-talet började man belöna ”banbrytare” som William Faulkner och T.S. Eliot. På 80-talet gavs det till författare från Asien och Afrika och slutade därmed kallas ”det europeiska priset”. På 90-talet gick det till tre kvinnor, i kontrast till en enda det föregående halvseklet. Efter 2010 har det dock inte skett några nya landvinningar i Nobelkommittén. Alice Munro, Tomas Tranströmer och Annie Ernaux är visserligen värdiga pristagare – men knappast oväntade. Det enda tecknet på nytänkande var när Bob Dylan tilldelades priset 2016 för sin insats i den amerikanska sångtraditionen.
Börjar det inte bli dags för en ny period av djärva val? Ett sätt att starta en sådan vore att belöna en science fiction-författare. Nu kanske läsaren höjer på ögonbrynen och undrar: har inte författare till sf redan belönats med det främsta litteraturpriset? Och visst: Harry Martinson, Nadine Gordimer, Doris Lessing och Kazuo Ishiguro har alla doppat tårna i traditionen. Men det är en sak att göra det och en annan att ägna ett helt författarskap åt att utforska och utveckla en litterär tradition. Någon sådan författare har ännu inte tilldelats Nobelpriset.
Det finns flera goda skäl till att en sf-författare borde få priset i dag. Det främsta är klimatförändringarna. Det kan låta som en politisk anledning, men är i själva verket en litterär. Som Amitav Ghosh påpekat i ”Den stora galenskapen” har klimatförändringarna gjort att framtiden forsat in i nuet likt en smältande glaciär. Sjunkande megastäder, flyktingkriser, väpnade konflikter och ett lapptäcke av katastrofzoner är redan intecknade i våra visioner om livet inom en snar framtid. Den borgerliga romanen, påpekar Ghosh, är inte konstruerad för att hantera sådana ”extraordinära händelser” – den ställer ”vardagen och normaliteten i förgrunden”. Det är däremot sf-litteraturen som kan betecknas som realistiska spekulationer i alternativ och förändring. I princip all intressant litteratur som skrivs om klimatförändringarna i dag tillhör sf-kategorin.
En annan orsak – som hänger samman med den förra – är att sf-traditionen utvecklat en egen litterär teknik. Litteraturvetaren Darko Suvin har kallat den ”kognitiv främmandegöring”. Främmandegöringen – konsten att kasta människan ur hennes vaneseende – betraktas allmänt som modernismens stora litterära innovation. Sf-litteraturen använder denna teknik för att konstruera annorlunda världar, men till skillnad från annan romankonst förankrar den alltid de alternativa universumen i vetenskapliga (eller pseudovetenskapliga) förklaringar. Lite tillspetsat skulle man därför kunna säga att sf-litteraturen är modernismens idémässiga litterära uttryck. Det förtjänar ett större erkännande.
Att kommittén missade henne framstår som ett lika fundamentalt misstag som att man inte belönade Tolstoj och Borges
En tredje orsak är att Nobelkommitténs missat att ge några av 1900-talets centrala sf-författare priset. För att bara ta ett exempel: Ursula K. Le Guin med sin på samma gång poetiska och antropologiska prosa utövar ett gigantiskt inflytande på samtidslitteraturen. Böcker som ”Mörkrets vänstra hand”, ”De obesuttna” och ”Always coming home” har inte bara förnyat sin genre utan även skapat en litterär diaspora mellan fantastik och mainstreamlitteratur. Där författare som Junot Díaz, Zadie Smith och Jonathan Lethem verkar. Le Guins förmåga att ställa landskapet – i stället för människan – i centrum har påverkat allt från film till litteratur och bildkonst. Stigande hav, en skadad biosfär och vattenbrist är dessutom återkommande teman hos henne.
Tittar man på listan över Nobelpristagare under det senaste halvseklet är det bara ett fåtal som kommer i närheten av den litterära status och det inflytande som Le Guin har i dag. Att kommittén missade henne framstår som ett lika fundamentalt misstag som att man inte belönade Tolstoj och Borges.
Och det för oss över till frågan vilka sf-författare som i dag förtjänar Nobelpriset. Låt mig bara i all hast nämna två namn. George Saunders är en av världens främsta novellister. I böcker som ”Tionde december”, ”Pastoralia” och ”Befrielsedagen” har han givit ett alternativ till alla apokalyptiska undergångsskildringar som florerar i mainstreamkulturen. Genom att gång på gång ställa frågan: tänk om allt bara fortsätter – är inte det den verkliga katastrofen? Jag vet ingen annan författare som kan använda litteraturen så skickligt för att skruva upp hyperkapitalistiska och auktoritära tendenser i samtiden. Ett pris till honom vore att belöna den kognitiva främmandegöring som litterärt grepp.
Det andra namnet är Kim Stanley Robinson. Som stilist har han sina svagheter (i likhet med många Nobelpristagare), men ingen – i någon kategori – har brutit så mycket ny litterär mark som Robinson. Inte bara är han den sista stora utopisten (”Framtidsministeriet”) och vår främsta cli-fi författare, han har även förändrat den dystopiska genren (”Antarctica”), skapat en ny form av vetenskapsroman (”Science in the capital”) och skrivit den mest ambitiösa kontrafaktiska romanen någonsin (”The years of rice and salt”).
Ett pris till någon av dessa två vore att belöna en realism för en större verklighet. En litteratur som på ett storslaget sätt visar människans litenhet.