Berlin inför hyrestak för kommunal bostad
Hyran max 30 procent av nettolönen
För svenska kultursidesläsare är Berlin främst en kosmopolitisk metropol, präglad av klassisk kultur, avantgardekonst och sunk-chika barer som aldrig stänger. Det finns emellertid skäl att också söka politisk inspiration i staden.
Att Berlin återfått sin forna lyskraft handlar om fattigdom. Svaga finanser och hög arbetslöshet medförde att det fanns gott om billiga lokaler att fylla med kreativ verksamhet. Vitaliteten är livsviktig då kulturturismen är en av stadens största inkomstkällor.
Mynten har dock en baksida. I konstnärernas kölvatten följer inte bara hipsters och kulturtanter, utan också internationella investerare, däribland svenska pensionsfonder, som dammsuger Berlinmarknaden på bostadshus. Trasproletariatet tvingas bort, bortom motorvägsleder och järnvägsräls.
Ohejdad kapitalism och gentrifiering beskrivs ofta som naturtillstånd. Inget är mer felaktigt, ty motstånd är möjligt. I veckan antog Berlins senat, på socialdemokratiskt initiativ, ett nytt bostadspolitisk program. Hyrorna för de närmare 300 000 kommunalt ägda lägenheterna ska relateras till betalningsförmåga och får inte överstiga 30 procent av hushållets nettoinkomst. Varannan fri innerstadslägenhet öronmärks för fattiga. 20 000 lägenheter köps in för att fler ska kunna bo billigt. Inom kort väntas ett permanent utförsäljningsstopp av tomter till vinstsyftande spekulanter.
För lite för sent, säger kritikerna. Möjligen, men sett från systemskiftets Sverige framstår tanken på socialt ansvar framför vinst närmast revolutionär, och sorgligt avlägsen. Här reas allmännyttan ut, ofta i S-regi. Den betalbara hyresrätten är en hotad boendeform. Politik är att vilja, sa Palme. Sant, men politik också är att göra. Just do it!
