Upp till kamp ... eller?
Ny regering, ny chef – frågan är vad det ska bli av Statens kulturråd. GUNNAR OHRLANDER försöker hitta svar
Det var rent hisnande hur man för 30 år sen drömde om kultur för alla. Kultur skulle göra oss till bättre människor och drömmarnas epicentrum blev Kulturrådet.
Alla var ju med den där gången 1974. Också moderaterna.
Men nu tycks nedräkningen ha börjat. Moderaterna misstror den offentliga makten och hoppas att näringslivets direktörer ska få större inflytande. Relationerna mellan kultur och näringsliv bör utvecklas, säger kulturministern i direktiven till översyn av kulturpolitiken.
Vid årsskiftet läggs Kulturrådets styrelse ned.
Översättningsstödet för svensk litteratur – tidigare en offentlig uppgift för Svenska Institutet – föreslås bli administrerat av bokförläggarna själva efter en summarisk utredning som presenterades mitt i sommaren.
En bok för alla läggs troligen ned.
Den fria entrén till museerna slopades som om kulturministerns viktigaste uppdrag var att hålla massorna borta från kulturens skatter.
Vargflocken rör sig runt de betande lammen.
Något måste hända, det verkar såväl vänstern som högern vara överens om. Generaldirektören, Kristina Rennerstedt, får inte förlängt förordnande. Hon tillbakavisar en medial uppgift att hon fått sparken men sörjer samtidigt ett jobb som hon har gillat.
Den nye chefen som tillträder vid årsskiftet, Kennet Johansson, är kulturchef i sponsorpengarnas förlovade stad, Göteborg, där man inte verkar kunna göra kultursatsningar utan att fråga Volvo eller Stena.
Kulturrådet har marginaliserats?
– Ja, i viss mening, säger han. Men offentlig finansiering är ändå grunden.
Han vill vitalisera organisationen och tänker sig en mer aktiv, drivande roll än tidigare.
Är det verkligen möjligt att återskapa de gyllene åren? Det var Olof Palme som tillsatte utredningen Ny kulturpolitik 1969, en utredning som ledde fram till 1974 års kulturpolitik.
Uppgiften var att bygga ett nytt kulturlandskap. Dels skulle en ny myndighet sköta anslagen. Mönstret hämtades från England. Det var den kamerala biten. Och dels, vilket var den politiska spjutspetsen, skulle kulturen nu ut till folket med hjälp av länsteatrar och – ännu viktigare! – åtgärder för att vinna de icke läsande massorna.
Under tjugo år leddes detta arbete av fantastiska män som Paul Lindblom, Anders Clason och renässansmänniskan Göran Löfdahl. De såg sig själva som kulturens ambassadörer gentemot riksdag och regering.
Man kan urskilja en vändpunkt. Den kom under nittiotalet med frågan: Hur gyllene var egentligen de där första åren? En utredning, Tjugo års kulturpolitik (SOU 1995:85), konstaterade visserligen att massor hade hänt med utbyggnad av institutionerna i landet men att egentligen mycket lite hänt när det gällde att nå nya grupper.
Skillnaderna mellan de sociala klasserna har bestått, konstaterade utredningen (sidorna 107 och 108) samt att ”den egna bildningsverksamheten gått tillbaks”. Ambitionerna ändrades därmed liksom terminologin. Från början skulle kulturen ut till ”eftersatta grupper”. Dessa döptes om till ”nya grupper” som i sin tur ersattes med det språkligt slöare och mindre förpliktigande ”vidgat deltagande i kulturlivet” (sidan 65).
Klart att många blev besvikna. Man kan ana ett missmod när de tidigare ambassadörerna fick finna sig i ett Kulturråd som mest liknade ett ganska grått pliktverk. Andra – mest högerut – skulle nog säga att vi äntligen är tillbaks i normaliteten. Statens uppgift är inte att piska fram kulturintresse hos en tredskande befolkning.
Kristina Rennerstedt, generaldirektören som nu gör sin sista säsong efter sex år, bekräftar att de kamerala uppgifterna blev viktiga. När hon tillträdde fanns det fyra till fem diariesystem och det saknades gemensam struktur för dokumentation och arkivering.
Ett nytt ärendehanteringssystem har införts – ja, det är en språkbild som nu hör till vardagen – och kostat en del. Man har tvingats länsa ett utvecklingskonto som annars skulle ha gått till kulturen.
Det gällde, enligt Kristina Rennerstedt, att bygga upp en modern förvaltningsmyndighet som hade kapacitet att hantera en budget på två miljarder och de mer än 8 000 ansökningarna om bidrag varje år.
– Departementet ville att jag anställde en jurist, säger hon.
I dag finns det tre jurister i staben om man inkluderar Rennerstedt som själv är jurist.
– Med ett bra förvaltningssystem kan medarbetarna ägna sig mer åt kulturpolitik, säger hon.
Man får hoppas hon har rätt. Men känslan av att kulturrevolutionen är över går inte att undvika när man träder in i Kulturrådets nya lokaler på Gärdet i Stockholm. Tidigare höll man till bland schaviga rum på Skeppsholmen där det kunde dyka upp råttor i hörnen.
Den slarviga stilen har ersatts med ett kontorslandskap där tjänstemännen sitter uppradade i en närmast klinisk miljö. Det är storartat ödsligt, allt är svart och vitt och anmärkningsvärt eftersom varje skrivbord med dator och ett litet skåp inte har plats för några böcker.
Kontorslandskapet innebär att alla ser vad alla gör. Vill man ringa i telefon måste man gå ut i något av de små båsen som finns längs sidoväggarna för att inte störa kollegerna.
Det var Anna Cokorilo, chef för Astrid Lindgren-priset, som ville ha det så här, säger en källa. Hon är intresserad av design och desinficerade miljöer. Kristina Rennerstedt bekräftar att Cokorilo ledde arbetet med de nya lokalerna.
– Medarbetarna trivs, säger hon.
Jag tycker att det är oroande att Kulturrådets anställda trivs. De tycker om att ha det så här. Vad är det för sorts människor? Läser de inga böcker?
– Jovisst, det finns ett referensbibliotek.
Där sitter man i rader som på ett flugpapper. Och undrar förstås över Kulturrådets legitimitet. För trettio år sedan var myndigheten i stort sett ensam i bidragsmatchen. I dag har EU:s strukturfonder tillkommit. Under sex år fick 2?292 projekt kulturstöd från EU. Det blev 2,1 miljarder. Räknar man in den svenska finansieringen av projekten blev det sex miljarder.
Målet med EU-pengarna skiljer sig från Kulturrådets målsättning, säger Leif Sundqvist, EU-handläggare inom Kulturrådet. Strukturfonderna ska främja regional utveckling. Ofta blir det turistsatsningar som upprustningar av gamla järnvägar eller Bodens fästning. Ibland är Kulturrådet med och delfinansierar.
Om EU:s inflytande växer, vad ska man i så fall med Kulturrådet?
– Den nationella kulturpolitikens uppgift är att värna konstens integritet, säger Kristina Rennerstedt.
Hon motsäger därmed den uppfattning som blivit förhärskande bland moderater och en del socialdemokrater, att kultur ska vara bra för något. För tillväxt, för utbildning, för hälsa …
– I en nationell kulturpolitik får det inte vara det som motiverar konsten. Den måste få utvecklas på egna meriter.
Men är inte kulturen färdigbyggd nu? undrar jag. Kulturrådet är ju mest som en bank som cashar iväg pengar som regeringen redan har bestämt. Ni har ju några egna miljoner till dans. Inte mycket. Vad finns det mer att göra? Själva spjutspetsen, att få 20- till 50-åriga gubbar, framför allt inom LO-gruppen, att läsa böcker gick ju åt skogen.
Nej, nej, inte alls. Allt återstår liksom att göra, menar Kristina Rennerstedt. Vi måste öka tillgängligheten och undanröja hinder. Avtal med länstrafiken kan göra att barn får tillgång till kultur. Priset har betydelse. Gratis entré på museerna ledde till att kulturarvet blev tillgängligt för många.
Det är nästan så man kan tro på en framtid för Kulturrådet när man sitter i Cokorilos månbas utan böcker. Kanske är dagarna inte räknade. Inte än. Ingen har kunnat eller vågat knuffa omkull Kulturrådet sedan 1974. Det står där som en lyxrenoverad stubbe på hygget.
Den nye chefen, Kennet Johansson, säger att Kulturrådet ska vara en normsättare, en kvalitetsgarant med nationell blick på projekten. Han vill leta upp projekt som ”ligger i framkant” och stötta dem.
– Alla som jobbar med samhällsplanering vet att kulturen betyder oerhört mycket, säger han. En ort utan kultur är lågstatus. Där skapas inga vinnare.
