Familjen under ytan
”Alltid Amber” inviger dokumentärernas stora filmfest
I dag invigs Tempo dokumentärfestival i Stockholm, ett måste sedan 1998 för älskare av genren. Jag får påminna mig ibland att det fanns en tid då skildringar av helt vanliga liv, granne med reportaget men friare i formen, unikt hörde till dokumentärfilmsgenren – långt före den litterära autofiktionen, true crime-vågen och dokusåpan.
Så Tempo har hamnat mer och mer rätt i tiden. Årets tema är ”Familj” – brett tolkat förstås till både traditionella familjer med biologiska eller juridiska band och självvalda familjer och communitys. Invigningsfilmen Alltid Amber, regisserad av Hannah Reinikainen och Lia Hietala, tillhör mest den senare kategorin även om Ambers ursprungsfamilj får en viss uppmärksamhet.
Alltid Amber rör sig i ungdomssökandets och dito festandets miljöer. Allt flyter. Amber själv identifierar sig som icke-binär och genom filmen får vi följa dens första steg i transvårdens utredning för könskorrigerande behandling.
Scenerna som knyter an till vården är dock få och långt ifrån dominerande. Men eftersom de utgör stillsamma punkter i ett ganska kaotiskt flöde av speglar, hårfix, bad, fester, kärlek, svek, av tonårs-liv helt enkelt, blir de desto tydligare. De sätter ord på ett tema som annars inte hade varit så framträdande – en kategorisering, trots att just icke-binär identitet är ett språng ut ur kategorierna.
”Alltid Amber” är inget debattinlägg och det vore orättvist att använda filmen som ett sådant. Den är mer som en rundmålning av hur livet kan se ut när det är sökande. Den liknar därför en hel drös andra dokumentärer, formmässigt söker den sig mellan skakigt egenfilmat material, bilder från barndomen, snapchat-estetik, det spontana och det uppstyrda. Berättelsen rör sig framåt i fragment, speglar vardagen som den kan bli ihågkommen eller vuxenblivandet som det kan upplevas.
Vuxenblivande sker mycket i speglarnas värld, vilket ju är symboliskt värre. Kroppen förväntas kunna formas lika mycket som håret eller ögonbrynen – det finns en befriande attityd både när det gäller sexualitet och identitet och i den självvalda familjen, vännerna, pratas det om allt. Det är introspektivt och självanalyserande på en nivå som jag tänker är ganska hoppfull, även om jag knappast tillhör filmens målgrupp (det gör också att jag i ärlighetens namn också kan känna mig lite blasé inför filmens drama).
”Familj” är ett roligt om än något brett tema för en dokumentärfilmfestival. Sedd ur de senaste årens politiskt konservativt radikaliserade trend där Familjen ses som samhällets stöttepelare – på ett sätt som påminner om 1950-talets traditionella ideal med hemmafru och allt – visar en film som Alltid Amber att familj kan vara en massa annat också. Den är en mix av både vald och tilldelad tillhörighet, historia och arv.
Trots de signaler om en ohöljd individualism som filmens titel signalerar måste det finnas en omvärld att vara ”alltid” tillsammans med i en sorts tidens och rummets enhet.