Stort berättande i miniatyrformat

I ”887” finns en historia om hur det personliga och politiska inte går att skilja åt.

Det är lätt att bländas av det visuella i Robert Lepages teaterkonst. Den läckra scenografin, hur miniatyrer, docksskåpssmå figurer och hus snurrar förbi på vridscenen medan Lepage berättar sin historia. Om uppväxten i Québecs fattigare kvarter, med en far som taxichaufför och med syskon i en alltför liten lägenhet på 887, Avenue Murray. Lepage står intill det dockskåpsstora ­huset, pekar på lägenhet efter lägenhet som får liv genom videoprojektioner i fönstren tills hela huset lever.

Men det börjar med minnet och mobilen. Han kommer in på scenen och reflekterar hur vårt minne numera finns i mobilen. Man minns inte ens sitt eget telefonnummer. Så historien rullas upp med miniatyrer, blott något större än de digitala skärmar vårt liv dokumenteras i.

Lepage använder också mobilen för att livefilma de små dockrummen och modellerna som samtidigt visas på storskärm. Minnena måste förstoras för att synas.

Den personliga biografin är bara en del av historien. Parallellt berättar han om 60-talet, hur den fransktalande minoriteten i Québec levde, och väl ännu lever under ett postkolonialt förtryck; hur de hålls tillbaka av den engelsktalande majoriteten.

I fokus finns här poeten Michèle Lalondes dikt ”Speak White”. Begreppet speak white kommer från den amerikanska södern och var slavägarnas uppmaning till sina hjon att inte tala sitt eget språk, ­utan engelska. Den fransktalande minoriteten i Québec tog med ­Lalondes protestdikt över detta ­begrepp.

I föreställningen berättar Lepage om hur han tillfrågats om att läsa den vid dess 40-års jubileum, helst utantill, som endast en skådespelare kan. Dessvärre har han svårt att lära sig texten, trots bistånd från en gammal skolkamrat, numera på dekis.

Historien om hans läsning av ­Lalondes dikt utspelas i nutid, således är de rummen nu tillräckligt stora för Lepage att gå kring i. Det är bara att vrida huset på nummer 887 (nio osynliga scen­arbetare krävs för ­föreställningen), så är vi i berättelsens nu.

Bakom all teknik (som används diskret) finns en historia om hur det personliga och det politiska inte går att skilja åt. Vi möter en berättelse i ord, men framför allt bild, med elegiska ­undertoner, allt framställt med ­Lepages inbjudande tilltal.

Vartefter förstoras det politiska, som när Charles de Gaulle besöker Québec. Den store generalen representeras som en liten docka i Lepages bröstficka. Höger hand manipulerar dockan, den vänstra filmar med mobilen så att de Gaulle-dockan syns på storskärm.

Alldeles i slutet läser så Lepage Lalondes ”Speak White”, och det med en vidunderlig auktoritet som skulle få varje politisk agitator att kasta sig på mobilen för att be om lektioner. Som åskådare påminns vi inte bara om det politiska brännstoffet, utan också om vilken oerhört skicklig skådespelare Lepage är.

Under 90-talet var Lepage och hans Ex Machina en förekommande gäst på svenska teaterscener. Saknaden är stor; i Danmark återkommer han i mitten av oktober med Hearts, den andra delen av fyra i en episk berättelse.

Men till Sverige?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln