Kultur

Osakligt om antroposofin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-06-07 | Publicerad 2011-06-01

Eftersom jag intresserat mig en del för antroposofi och antroposofisk verksamhet blev jag förvånad över Martin Aagårds artikel om utställningen See Colour i Järna. Han vill avslöja antroposoferna, men det funkar bara inte. Istället levererar han en samling osakliga insinuationer.

Aagård vill brännmärka Rudolf Steiner, antroposofins grundare som nazistsympatisör. Häpnadsveckande okunnigt! Steiner resonerar ibland i termer av ras, normalt på hans tid. Men hans budskap är att vi måste komma bort från rastänkande och nationalism. Många av antroposofins pionjärer i Sverige var flyktingar undan nazisterna, flera av judisk börd.

Så insinuerar han något slags kapitalistiskt vinstintresse. Antroposofin är en praktiskt inriktad filosofi som genererat verksamheter främst inom utbildning, omsorg och livsmedel. I huvudsak ägs de av allmännyttiga stiftelser, för att just slippa privata vinstintressen.

Antroposofin är avgrundsflum, säger Aagård, utan att förklara vad han menar. Men det leder ändå in på det som gör antroposofin kontroversiell, och intressant, nämligen dess kunskapssyn. Den bygger på hypotesen att det finns en andlig verklighet och att det går att vinna förståelse av den och dess relation till det materiella, inte bara genom tro, utan också genom vetenskapligt forskande.

Antroposofiskt intresserade tänkare och forskare vill bygga broar över den avgrund som ofta förutsätts skilja tro och vetande åt. För somliga är detta kanske avgrundsflum. För andra öppnar det upp för en intressant kunskapsteoretisk diskurs.

FAKTA

SVAR DIREKT:

Nej, jag vill inte avslöja antroposoferna.

Jag skriver inledningsvis i min artikel att det är hart när omöjligt och egentligen ganska meningslöst.

Däremot brännmärker jag gärna Steiner. Inte enbart för att han var ett barn av sin rasistiska, koloniala tid, som utvecklade sin egen raslära. Nej, det sorgligaste är att hans extremt svårbegripliga läror inte bara förvillat generationer av Steiner-lärljungar utan dessutom lagt en våt, mystisk filt över delar av konstvärlden.

Antroposofin kan knappast betraktas som en filosofisk strömning så länge man är helt oförmögen att göra upp med – och kanske överge – sin läromästare. En sådan trosvisshet återfinner man bara i religioner.

Och en religiös tro på en andlig verklighet måste jag i och för sig respektera. Men då förväntar jag mig att mötas av samma sorts respekt om jag väljer att tro att det inte går att bota dyslexi med eurytmisk dans, och, i ett anfall av sarkasm, kallar sådana idéer för ”avgrundsflum”.

Martin Aagård

Pär Granstedt