Missanpassad i Missenträsk
Jack Hildén flyttar in i Sara Lidmans hus – och upptäcker en främmande värld
Vaktmästaren sköter om Sara Lidmans gård i Missenträsk, Västerbotten. Vi rings några dagar innan jag ska ta tåget från Stockholm. Mottagningen är dålig i min lägenhet, och jag säger att jag måste gå ut på gårdsplanet för att prata. ”Ja, för du bor ju säkert så avlägset” säger han och vi skrattar.
Tydligen har jag bokat tågbiljetten fel. Har aldrig hört talas om Jörns station, följde alltså SJ:s förslag med snabbtåget till Umeå, buss till Skellefteå, sen buss till Jörn. Jag förstår inte varför, men det är helt fel. Vi skrattar i telefonen när vaktmästaren upplyser mig om misstaget.
Planerna ändras, i Skellefteå står vaktmästarens son på parkeringen och väntar. Jag har stresshandlat på Lidl, oförmögen att avgöra vad och hur mycket som behövs för en vecka när jag inte har chans att komplettera. Pyttipanna och snus. Sonen är också lite stressad. Det är snart påsk och över helgen ska familjen upp till stugan nära norska gränsen och fiska och dricka pilsner.
Han ska bara ”duscha av” någonting och jag tror först han menar tvätta bilen. Men han ska hem till lägenheten i centrala Skellefteå och duscha och packa innan han lämnar av mig, jag får titta på teve medan han slänger ner kläder i en trunk. Ibland har jag svårt att höra vad han säger.
Hastighetsmätaren är sällan under 110 på väg mot gården. Bilen kryper ibland ut i mötande körfält. Om somrarna står renarna uppradade längs vägkanten och väntar på fläkten när en bil susar förbi, och skapar ett uppehåll från flugorna. Eller var det mygg? Minns inte vad han sa. När lastbilschaufförerna krockar med renarna händer de att de skär av örat och tar med som bevis till arbetsgivaren.
Kanske. Jag tror att det är så han menar. Vågar inte fråga. Han undrar vad jag ska göra i Missenträsk. Jag tittar ut genom fönstret, säger något om att skriva klart ett manus. Han nickar. Verkar inte tycka det är konstigt. Men jag nästan duckar när jag säger det, skäms över att åka till Västerbotten bara för att … skriva.
Själv har han inte läst Sara Lidman. När han var liten var hon ännu en tant i bygden ”som hotade en till livet om man inte tog mer fika”. Först på senare tid har han förstått hur stor hon var.
Vi passerar Jörn. När han växte upp var det hit man kom för att träffa vänner. Nu, en spökstad. Allt är nedlagt eller rivet. Om det inte vore för flyktingförläggningarna skulle nog ingen bo här, tror han. Han har inget emot dem, men det blir problem när de inte sköter sig. Stjäl cyklar och så.
Jag kontrar med att berätta om gårdagens påskmiddag hos mamma, i deras nya femma vid Mariatorget. Flyktingförläggningar var ett av samtalsämnena. Flyktingar som släpps ner i hålor som Jörn, utan sysselsättning eller framtidsutsikt. Då är det inte konstigt att man blir uttråkad, säger jag. Ja, jo.
Han och hans kompisar åker in till Skellefteå på helgerna och super. Han skulle aldrig vilja bo i Stockholm, för då skulle han bli alkis. Att aldrig behöva köra, att allt ligger så nära. När han var i Stockholm på festivalen Summerburst tog de taxi överallt för lyxen och för att de ändå inte visste var något låg.
Jag får låna hans längdskidor. Han visar ladan där massor av Lidmans gamla saker tydligen ska finnas, men dörren blockeras av en kompakt snövägg. Om jag skottar lite kan jag ta en titt.
Sen far han i väg och jag står kvar. Vid snöväggen ligger ett redskap som jag misstänker är till för snöröjning. Handtaget leder ner mot något med tyngder knutna ovanpå, och vassa blad undertill. Jag försöker rucka maskinen men får den inte att röra sig. Knutarna verkar komplicerade. Jag låter redskapet ligga och hämtar en vanlig snöskyffel. Hackar bort lite snö, sen träffar skyffeln is. När någon kommer gående kastar jag bort den som om det vore ett mordvapen.
Det bor uppskattningsvis trettio personer i Missenträsk, och cirka tjugo av dem firar påsk på annan ort. Tystnad på ett sätt som är svårt att förstå. Jag sitter på trappan. Solen värmer och snön ligger tung och orörd på allt som inte är den smala vägen till husen. ”Berättarnas län” förkunnar en skylt vid ytterdörren, en karta med ortsnamnen där de tunga namnen fostrats.
P O Enquist, Torgny Lindgren, Elisabeth Rynell.
Huset är stort, som ett museum, och samtidigt inte alls, samtidigt känns det som att gå omkring där någon precis levat. Grannarna bekräftar. ”När man kommer in hit är det precis som att hon aldrig försvunnit”. Inte en enda av de jag pratar med har läst Sara Lidman. Inte jag heller.
Plockar fram Gruva ur husets enorma bibliotek, slukar den. Grannen lånar ut en signerad utgåva av Stilens munterhet – Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975–1985 av Anneli Bränström-Öhman. Tio år då Lidman flyttade tillbaka till sin hemby för att skriva klart Jernbanan-serien.
I biblioteket finns också Dagbok från Missenträsk av en Britta Barker, och dagböckerna skänker viss tröst när mörkret blir kompakt vid åtta. Inte ens tickandet från väggklockan i köket hörs. Den har stängts av. Lidman har lämnat en sorts instruktionsmanual: ”Båda stugorna kan bli väldigt tysta. Jag har haft svårt att tåla tystnaden, jag har uppfattat den som ’rytmlös’ – som om universum skulle kunna sippra in och förskingra mej. Alltså har det varit viktigt att ha köksklockan tickande, som husets hjärta. Men att dessutom varje rum måste ha en väckarklocka ’som håller stånd emot yttre rymden’. Andra människor blir däremot störda av tickandet och känner sig stimulerade av den absoluta stillheten – att dom äntligen uppnår en djupare koncentration. Jag råder var och en att pröva sig fram!”
Inte heller jag klarar av tystnaden. Radion står på. Och under dagarna börjar jag uppleva att nyheterna inte angår mig. Så långt ifrån allt som händer att det inte spelar någon roll. Ensamheten blir svår att uthärda. Jag hackar i snöhögen utanför ladan. Kommer närmre och närmre, om jag drar i dörren rör den sig lite utåt.
Jag går över och hälsar på den som utsetts till min kontaktperson när vaktmästaren är bortrest. Vi hälsar, hon frågar om jag är förvånad över snön. Det är jag. Hon undrar om jag är Stockholmarn som tror man kan cykla hela vägen till Glommers. Och det är jag ju. Glommersträsk har Ica och jag har undersökt om möjligheterna att ta sig dit utan bil, vilket naturligtvis är omöjligt.
I stället promenerar vi till järnvägsspåret. Jag har sett en bild på det, där Lidman poserar som en annan Öijer. Första biten är plogad med skoter, sen övergår stigen till snö, där varje steg sjunker ner till knäna. Hon går före och gör spår jag kan kliva i. Där en räv eller andra djur har sprungit förbi stannar hon upp och pekar. Vi passerar ett fallfärdigt ruckel. ”Lada, kallas det”, säger hon.
Vid spåret stannar vi upp och hon tar bilder på mig där jag poserar som Lidman. Fjället Vithatten sticker upp långt borta. Där har planeringen av Älghotellet återupptagits, det som gick att läsa om 2008 men som aldrig färdigställdes trots bygglov. Turistföretagaren Thorbjörn Holmlund planerade en turistmagnet för hela världen. Kanske blir det till slut så. De jag pratar med verkar positiva.
Jag lyckas pressa mig i in i ladan. Ögonen måste vänja sig vid mörkret och den dammiga luften. Det finns verkligen mycket saker. Hälften förstår jag inte vad det är, redskap som inte varit användbara på länge. Jag rör vid dem. Också Saras läderjacka, skrivmaskin, cykel.
Jag är därinne ett tag, sen går jag ut. Hämtar längdskidorna. Kroppen är uppvärmd efter skottandet. Jag trär på dem, pjäxorna passar. Om man väljer vägen som inte går in i byn utan åt motsatt håll kommer man rakt ut i skogen. Jag åker monotont, ingen aning om vart spåret leder. En skoter passerar, jag vinkar. Förutom snön och björkarna, några jakttorn. Inget annat. Det omfattande vita gör synen blå.
Jag vänder om. Det krävs en brant backe för att jag ska förstå att jag åkt vilse. Trots att jag följt spåret så noga. Jag är van vid att vara på väg mot något, att rörelser alltid har ett mål. Om jag fortsätter åt fel håll skulle det innebära mil och mil av skog. Som utsikten från takterrassen där jag skriver, så mycket mark att det inte går att överblicka. Men en sak är säker – jag är inte långt ifrån huset. ”Kulturarbetare hittad ihjälfrusen två kilometer utanför Missenträsk”. Av någon anledning åker jag ner för backen. Faller ihop vid slutet. Foten vrids och smärtar. Jag tar upp telefonen. Ingen täckning. Det spelar ingen roll. Jag skulle hellre dö än ringa efter hjälp.
