Varför han men inte hon?
PELLE ANDERSSON läser om fina och fula författare – och om en litteraturvetenskap i kris
”Litteraturvetenskapen lider av en identitetskris”, säger en av mina doktorerande vänner. När jag läser docenten Torbjörn Forslids och professor Anders Ohlssons bok Hamlet eller Hamilton? kan jag inte annat än hålla med. De femton år jag arbetat på Aftonbladets kulturredaktion har jag sett en stor mängd av de på förlag utgivna doktorsavhandlingarna och undrat varför så få bryr sig.
Vi köper allt fler romaner, deckare, chick lit, historiska faktaböcker, biografier, memoarer och politiska debattböcker – men litteraturvetenskapen blir stående. Intresset är minimalt.
Samma beskrivning av läget gör Forslid och Ohlsson. De hävdar att litteraturvetenskapen har fastnat i närläsning och tolkning av ”fina” och sedan länge döda författares verk. ” Inom litteraturvetenskapen är det dock i mycket business som vanligt: att fördjupa sig i den modernistiska metaforiken är fortfarande det finaste man kan göra.” Därför blir mer populära genrer och författare med många läsare tidigt bortvalda – ingen studerar Liza Marklund, Kajsa Ingmarsson, Louise Boije af Gennäs eller Inger Frimansson, när det finns Lagerlöf, Strindberg, Martinson, Ekelöf, Almqvist ... Vilket till viss del också förklarar den manliga dominansen i avhandlingarna.
Forslid och Ohlsson visar också att litteraturvetenskapen i sin jakt på att bli just vetenskap blivit alltmer teorityngd. Teorin har trängt undan mänskliga erfarenheter, biografiska, historiska och sociala fakta och gjort avhandlingarna svårlästa. De ser också problemet med uppdelningen i litteratursociologi, presshistoria, drama med mera – varför kan inte all litteratur/text läsas med olika perspektiv inom samma ämne?
De visar naturligtvis på några litteraturvetenskapliga undantag, som Gunilla Domellöfs viktiga avhandling Mätt med främmande mått – Idéanalys av kvinnliga författares samtidsmottagande och romaner 1930–1935 från 2001 eller Anna Gunders sammanställningsavhandling Hyperworks.
Ändå blir bilden att identitetskrisen är djup. Forslids och Ohlssons motgift är en form av popularisering genom verklighetsförankring. Precis den kur som litteraturkritiken (förhoppningsvis) börjat genomgå. Det handlar om att se hur litteraturen samspelar med det omkringliggande samhället. Inte bara hur olika samhällsproblem kommer till uttryck, utan också hur andra medier interagerar med litteraturen. Och hur litteraturen förändrar vår syn på världen.
Att läsa text, tolka och sammanställa fakta. Det är det vi människor gör varje dag, från det att vi vaknar (lyssnar på radion, läser gratistidningen på väg till jobbet, försöker förstå dålig reklam i tunnelbanan) tills vi går och lägger oss (läser en roman, Sportbladet eller Bli en vinnare med kognitiv coaching). Egentligen finns det ingen begränsning för litteraturvetenskapen. Eller litteraturkritiken.
Även om man begränsar sig till en bestämd roman är en text oerhört mycket. Texten händer i samhället – den får återverkningar på läsare, kritiker och marknad. Texten har också ett kön. En etnicitet. En sexuell läggning. Klass. Texten är beroende av andra texter (vilket inte minst postmodernismen lärt oss) men också av filmer, musik, bilar, bibliotekarier, kassörskor, kundvagnar … oerhörda arealer ligger för fäfot.
Forslid och Ohlsson talar också om inflytandet från cultural studies (att läsa ihop kultur, samhälle och identitet) och möjligheten att där utvinna något nytt och intressant. Cultural studies har kritiserats, bland annat av Johan Lundberg men också från vänster. Författarna köper en del av den kritiken: risken att uppfinna hjulet gång på gång och att identitetsfrågor frikopplas från samhällsperspektiv. De menar dock att litteraturvetenskapen, precis som litteraturkritiken, trots allt har mer att vinna på ett cultural studies-tänkande och att titta upp över böckernas pärmar och ut i samhället.
Forslid och Ohlsson talar mycket om ”tredje uppgiften” – forskarsamhällets uppdrag att återföra kunskapen till medborgarna. Och i dagsläget ser det faktiskt ut som om vi läsare ger blanka fan i vad litteraturvetenskapen gör – vi läser böcker som vi vill, för att travestera det gamla punkbandet KSMB.
Förr, när läsarna och litteraturvetarna hämtades ur samma lilla bildade övre medelklass, var inte det något problem. Nya avhandlingar om Strindberg, precis som den senaste goda romanen, sköljdes ner med kvällscognacen. I dag är läget ett annat. Det finns en allt större medelklass, men den är inte traditionellt bildad. Den läser böcker, men inte Strindberg.
Den stora bokutgivningen, det större film-, tv-, radio-, musik-, internetutbudet – gör det svårt att definiera läsaren. Skriver litteraturdoktoranden bara för andra litteraturvetare, för professorn, för handledaren eller för hela folket?
Här har Forslid och Ohlsson sett en tendens som borde bli viktigare: Lägg fram avhandlingen som ett stencilerat häfte, bli godkänd, popularisera sedan innehållet och ge ut det. Det slår två flugor i en smäll.
Precis som författarna så tror jag att efterfrågan på kvalificerade läsningar bara kommer att öka – eftersom vi blir alltmer beroende av olika texter. Litteraturvetare och kritiker går en strålande framtid till mötes om de bara slår följe med författarna ut i vårt skakiga, omvälvande samhälle.
