Självklar plats i konsthistorien
En helt väntad debatt har brutit ut om Hilma af Klints roll i den västerländska konsthistorien.
Ingela Lind menade i Dagens Nyheter (19 feb) att rollen som pionjär alls inte ska ifrågasättas och att MoMa borde inkluderat hennes verk i en utställning om den abstrakta konstens revolution runt år 1910. Peter Cornell menar i Expressen (28 feb) att hon inte kan inkluderas i en utställning som bygger på att kartlägga nätverk och idéutbyte.
I grunden krockar två idéer om konsthistorieskrivning.
Den ena bygger på en sorts progressionstanke: konst inspirerar till ny, bättre konst. Konsthistorien är berättelsen om hur tekniker och idéer sakta finslipas i en mer eller mindre rak utveckling mot fulländningen.
Den andra bygger på en liknande tanke: att konsthistorien är en sorts nät av kontakter och inspirationer som sakta bygger nya nät, nya kontaktytor, ny konst.
Båda dessa idéer om konsten måste utesluta Hilma af Klints abstrakta, symboliska måleri, eftersom det inte visades i sin samtid och därför inte kunde ingå i den visuella smältdegeln. Det går sällan att pressa in nyfunna verk i dåtida kultur, eller att med trovärdigheten i behåll hävda geniets plats.
Men det finns fler sätt att skriva konsthistoria, som Dan Karlholm visar i Dagens Nyheter (28 feb). Han påtalar det som borde vara självklart: Hilma af Klint har en plats i samtidens konsthistoria, inte som abstrakt pionjär utan som en postmodern konstnär.
Receptionstiden, alltså när verk blir ”upptäckta” eller åtminstone återfunna och uppskattade, är en minst lika viktig tid som tillkomsttiden. Det är ett uppfriskande perspektiv. Det enda som nu saknas i debatten om af Klint är frågan om samlingens plats i världen. Och hur mycket dess värde ökat.
