Våldet spelar birollen
Göteborgs filmfestival Alldeles i början av Roman Polanskis Carnage syns några barn leka och halvbråka, med Brooklyn Bridge i bakgrunden. Plötsligt tar en av pojkarna en trädgren och klipper till. Sen är det över. I nästa scen, och i resten av filmen, är vi inomhus i en lägenhet. Instängda med två föräldrapar, förövarens och offrets. Det visar sig att det våld vi just sett lett till utslagna tänder och svullnader. Och krav på gottgörande eller åtminstone försoning.
Barnens konflikt har blivit de vuxnas, och förvandlas under filmens gång till en katalysator för att diskutera eller snarare gräla om olika livsval, människosyn och politiska åsikter. Solidaritet, kan man känna det om ens barn slår ett annat barn? Kanske är man över huvud taget inte en människa om man inte tar allt våld på allvar. Polanskis kammardrama är inte helt enkelt att avkoda. Det är filmkonst utan svar, dialoger som snärjer. Sakta rasar alla fasader.
I själva verket är Carnage mycket traditionell och förutsägbar. Självklart ska fasaderna rasa, det är ju det de gör på film. Vi är ganska vana att se en på ytan välmående, verserad medelklassfamilj ruva på hemligheter, om än aldrig så banala. Ingen vill vara där de är, familjeprojektet är förljuget, tröttheten är stor vid statusjakten och partnerns olika ticks. Inget av
detta är nytt. Det nya är, möjligen, våldet som inte syns men som diskuteras.
Kanske är det en reaktion på en allt fetare upptrappning, allt kraftigare ljud och ett alltmer utstuderat våld på film, men på Göteborg filmfestival visades flera filmer som i likhet med Polanskis berättar om våld men utan att göra någon visuell affär av det. Vi får inte se något blod, någon gråtande pojke – och upplever heller ingen direkt tröst, eller moralisk rening. Det som hänt har hänt.
Om våldshandlingen i Carnage är en fysisk början till psykiska övergrepp är våldet som beskrivs i Dom 237 Piteå tingsrätt (av Marianne Lindberg De Geer) och 9 scener om våld (av Michael Krotkiewski) helt isolerat. Det går i stället rakt in i betraktaren på ett sätt som traditionellt filmvåld inte längre gör. I stort sett befriade från kontext och dramatisering – avklätt kan man kalla det – är våldets berättelser oerhört effektiva. I Dom 237 Piteå tingsrätt är språket dessutom det juridiska, kyliga, korrekta. Långt bort från blodet och närmare oss själva.
