Bomba inte Gaza i mitt namn
Bernt Hermele om Judiska församlingens stöd till kriget
När Israels dödande av palestinska barn och vuxna pågått ett tag fick jag för mig att gå in på Judiska församlingen i Stockholms hemsida för att se vad de hade att säga om saken. Högst upp stod en text med rubriken ”Information om säkerhetsläget”. Texten, undertecknad av församlingens ordförande och generalsekreterare, handlade varken om läget för civilbefolkningen i Israel, vilket jag hade väntat mig, eller i Gaza.
I stället stod där (texten har senare redigerats):
”Judiska Församlingen följer noggrant händelseutvecklingen och situationen i Israel och dess återverkningar på judiskt liv i Europa och Sverige. För att vi alla ska känna oss extra trygga har vår säkerhetsavdelning och dess chef daglig kontakt med såväl polismyndigheten i Stockholm som med övriga församlingar och organisationer.”
Det var tydligen min trygghet som var det första jag förväntades fundera på med anledning av kriget i Gaza.
Det har bott judar i det här landet i över 400 år, så man kan tycka att vi vid det här laget borde känna oss rätt hemmastadda och kunna stå på egna ben. Men redan i första paragrafen i församlingens stadgar slås det fast, med den något ålderdomliga formuleringen, att en av de viktigaste uppgifterna är att ”värna om det judiska folket och förbundenheten med staten Israel”.
Enligt verksamhetsbeskrivningen, å andra sidan, ska församlingen vara ”en öppen och demokratisk organisation” och ”den judiska befolkningens röst i det svenska samhället”. Församlingen förbehåller sig alltså rätten att tala för alla judar i landet, inte bara sina medlemmar.
Den här förbundenheten med Israel, vad tar den sig för uttryck?
De judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö startade Solidaritetskommittén för Israel, efter sexdagarskriget 1967. Verksamheten, som i dag heter Svensk Israel-Information (SII) ska ”bidra till en mer balanserad bild av Israel i Sverige”.
Bakgrunden som SII målar upp är närmast konspiratorisk:
”Israel behandlas ofta orättvist, i till exempel media. Grova sakfel och en obalanserad rapportering är mer norm än undantag i Sverige.”
I styrelsen för Svensk Israel-Information sitter bland andra Anders H Pers, ordförande, Alf Svensson (KD:s tidigare partiledare) och Torbjörn Karfunkel (Judiska församlingen i Göteborg). Tidigare satt också Fred Kahn, ordförande i Judiska församlingen i Malmö, i styrelsen.
Lisa Abramowicz, föreningens generalsekreterare, driver en hårt propagandistisk linje, som ligger mycket nära den israeliska regeringens retorik.
Meningsmotståndare, som Dror Feiler och Henry Ascher, avfärdar Abramowicz med det nedsättande epitetet ”alibijudar”, då de passerat gränsen för ”all anständighet och rimlighet”.
I dag fortsätter församlingarna att finansiera SII. Dessutom har ett par sionistiska organisationer funnit det värt att bekosta lobbyverksamheten. Insamlingsorganisationen Keren Hayesod (i Sverige: Förenade Israelinsamlingen), som är en del av den israeliska statsapparaten, har valt att stödja SII som enda verksamhet i Sverige. Keren Hayesod, som 2013 samlade in 1 miljard kronor, är noga med att beskriva sig som en israelisk välgörenhetsorganisation, med en omfattande social verksamhet. Men Keren Hayesod bidrar också till den israeliska krigspropagandan. På hemsidan önskas till exempel ”våra soldater framgång när armén avancerar djupare in i Gaza”.
Svenska Förenade Israelinsamlingen arrangerar studiebesök i Israel, där man bland annat besöker en ”militärbas där framtida officerare utbildas”.
Men församlingens stöd till det hårdföra Svensk Israel-information behöver balanseras. Man måste leva upp till talet om ”mångfald, medmänsklighet och demokrati”. Och här kommer Ingrid Lomfors, församlingens generalsekretare, väl till pass. I en krönika i Göteborgs-Posten skrev hon nyligen att Gazakriget inte är svartvitt och uppmanade båda parter att pröva fred framför krig, i god, svensk tradition.
Inget av detta syns på Församlingens egen hemsida, här finns inget utrymme för generalsekreterarens resonerande hållning. Här uppmanas folk att stödja Keren Hayesod, med bidrag till israeliska skyddsrum och terroroffer. Gaza nämns inte med ett ord.
Israel säger sig vara ett hemland för alla judar, tar sig rätten att tala i alla judars namn. På samma sätt säger sig Judiska församlingen ”vara den judiska befolkningens röst i Sverige”, medlem eller inte.
Nu förväntas vi sitta i detta inmålade hörn och ropa ”Antisemit!” när en ursinnig, kanske till och med orättvis, kanske till och med fördomsfull, kritik riktas mot staten Israel och världens judar.
Och för all del, tro gärna att det går att bomba folk till fred. Men inte i mitt namn.
Bernt Hermele är författare.
