Grass – klassiker under sin livstid

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2015-04-13

Lennart Bromander: Litteraturen var sig inte lik efter ”Blecktrumman”

1959 är ett centralt år i efterkrigstidens litteratur.

Efter utgivningen av Günter Grass debutroman Die Blechtrommel, (Blecktrumman) var sig ingenting längre litterärt likt.

Andra världskriget och nazitidens brott hade under de fjorton år som gått sedan krigsslutet tornat upp sig som ett oöverstigligt hinder att ta sig över eller förbi, i första hand naturligtvis för tyska författare. Günter Grass blev den förste som fann en väg för den berättande prosan att tackla det nutidshistoriska monstret.

Med sin fullkomligt unika och oefterhärmliga fabuleringsförmåga kastar sig Grass i Blecktrumman ut i den tyska 1900-talshistorien med utgångspunkt i sin barndoms hemstad Danzig. Men inte med sig själv i centrum utan med en berättare, som vid tre års ålder beslutat sig för att stanna i växten och sedan med hänsynslöst genomskådande skarp blick och avsevärda magiska, ja surrealistiska krafter ägna sig åt att avslöja vuxenvärlden.

Blecktrumman är ett fyrverkeri av fantastiska historier, samtidigt som den bränner rakt in i den vid denna tid dåligt bearbetade tyska skuldfrågan. Blecktrumman väckte omedelbart sensation, översattes, lästes och diskuterades i hela den litterära världen. Idag räknas den sedan länge som en av förra seklets viktigaste romaner. Inte bara tyska utan överhuvudtaget.

Günter Grass följande två romaner, Katt och råtta och Hundår är också lokaliserade till Danzig och brukar tillsammans med Blecktrumman betecknas som hans ”Danzig-trilogi”, men hör egentligen mest samman genom Grass ytterst personliga stil, hans maniska, rastlöst hektiska fabulerande, som han ändå vilt krängande lyckas foga ihop med svindlande historiska perspektiv och samtidskritik.

Det gäller inte minst den väldiga romanen Hundår, där inte Hitler själv men väl Hitlers schäfer Prinz bär upp berättelsen.

I en annan av hans största romaner, Flundran från 1977, är tidsperspektivet ännu mer omfattande, de senaste fyratusen åren, som ses som de nio månaderna i fiskarfrun Ilsebills havandeskap (hon som i sagan driver sin man att önska alltmer rikedom och makt av den magiska flundran). Romanen är en våldsamt fantasifull diskussion kring det manliga respektive det kvinnliga könets skilda historiska skulder. Grass är inte nådig mot det manliga könet men blev ändå hårt kritiserad av sjuttiotalets kvinnorörelse.

Och det här är på sätt och vis kärnan i Grass författarskap, att kombinera sin märkliga fabuleringsdrift med förmågan att öppna kontroversiella historiska perspektiv. Det har han också gjort i en lång rad kortare romaner.

Från Blecktrummans utgivning fram till åtminstone 2012, då han publicerade en Israel-kritisk dikt, har det i Tyskland varit hård polemik kring Günter Grass. I ett halvsekel var han nationens dåliga samvete, i ena stunden hängiven anhängare av SPD i nästa en av partiets skarpaste kritiker, Willy Brandts främste bundsförvant i försoningspolitiken med öst men också en skarp kritiker av Förbundsrepublikens sätt att behandla DDR vid återföreningen.

Günter Grass ständiga gisslande av tysk oförmåga att hantera skulden efter Hitler ledde till en formidabel storm av indignation, när han i sin självbiografiska bok Att skala en lök från 2006 avslöjade att han som sjuttonåring 1944 enrollerats till Waffen-SS.

Och även om själva faktum knappast var klandervärt, framstår det onekligen som märkligt att han hemlighöll det i sextio år.

Günter Grass var djupt förankrad i sin samtid, men det är inte troligt att hans författarskap för den skull eller just därför någonsin kommer att förlora sin aktualitet. Och det är i det närmaste unikt att en författare så till den grad blivit en klassiker redan under sin livstid, samtidigt som han varit så hett omdebatterad, ärad och utskälld.

Lennart Bromander