SSU tog fajten mot nazismen
Nävar och tillhyggen populära redan på 30-talet
TIDSKRIFT Man kartlade politiska motståndare och skickade ut skolade ”utryckningspatruller” som åkte runt på mötena och krävde att få debattera. Eller så störde man dem genom att sjunga Internationalen eller blockerade dem fysiskt, och hindrade folk att gå dit och lyssna. Ibland hamnade man i slagsmål. Som i Sjöbo, där det uppstod ett ”fruktansvärt tumult [där] knytnävar och även olika tillhyggen kom till användning”.
I dag skulle det väl dömas ut som antidemokratiska metoder i pressen får man förmoda. Men så såg det ut när SSU, på den tiden en massrörelse med 100 000 medlemmar, mötte de svenska nazisterna på 30-talet.
Det berättas i tidskriften Arbetarhistorias senaste nummer, påpassligt uppmärksammat i Sydsvenskan, där historikerna Victor Lundberg och Johan A Lundin specialstuderar SSU-mobiliseringen i Skåne.
Det som slår en är hur likartad situationen ter sig i dag. Antifascisterna brottas med samma frågor: vilka metoder får man använda för att försvara demokratin? Vad är mest effektivt?
Medan kommunister och syndikalister inte drog sig för att puckla på nazisterna om de kom åt, var SSU:s inställning mer vacklande och man prövade alltså en bred repertoar av strategier. Samtidigt som man inte avskrev öppen strid, om nazismen verkligen skulle få fotfäste. ”Var redo!” skrev SSU:s ordförande Adolf Wallentin 1933. ”Skulle reaktionen försöka erövra samhällsmakten i vårt land skall den möta en strid på liv och död.”
