Grattis ickerökare - nu äger ni stan
Martin Aagård: ”Jag fimpar i era intoleranta själar”
Jag kommer inte ut särskilt mycket nuförtiden.
Det finns inte tid för allt det där som en gång var poängen med att bo i en stad.
Därför har jag också svurit att varje gång jag faktiskt tar mig ut på stan så ska jag ha en cigarett till hands. Om inte annat för att markera att det är ett undantagstillstånd. Rökningen är ju motsatsen till allt som anses vara viktigt. Den är meningslös, improduktiv, indolent och skjuter upp allt som borde göras minst fem minuter.
Urbaniteten har alltid bestått av improduktiva människor på trottoaren – stans smala ingenmansland. Jag älskar dem, trottoarerna. Kanske för att jag är uppvuxen vid en landsväg.
Allt det här var ett fint sätt att säga att jag feströker. För att jag blir glad av det.
Hursomhelst fattade jag det oerhörda alldeles för sent. Man får alltså inte längre… röka utomhus? Till sitt kaffe? En njutning lika storslagen och gammal som Ottomanska imperiet.
Jag vägrar fortfarande tro att det är sant.
I söndags skrev Claes Wahlin en fin kolumn om hur rökförbudet anstiftats i en rent kinesisk anda – det krävs att medborgarna anger varandra för att lagen ska kunna upprätthållas. Jag såg kommentarsfältet fyllas av hat. Äntligen slipper vi er! Intoleransen var häpnadsväckande. De frivilliga angivarna så många.
I rättvisans namn skulle jag vilja rapportera er allihop till myndigheterna. Alla ni som nu med tandblekta flin slår er ner vid stadens kafébord men inte riktigt vet vad ni ska göra med händerna.
Alla ni tjejgäng som så sällan vistas på restaurang att ni börjar skrika efter två glas vin. Alla ni currydoftande män med cykelhjälm på bordet som aldrig beställer förrätt och inte begriper att det är ett rent övergrepp på omgivningen att gå direkt från träningspasset till serveringen.
Alla ni som sitter på fiket med uppfällda Appledatorer.
Jag mår dåligt av att behöva lyssna på era Skype-möten. Jag dör inombords varje gång jag tvingas höra era pressade mellanchefsröster upprepa att ”ni ska gå vidare” med något jävla skit i någon kolumn i era Appledatorer.
Ja, även ni ungmoderater som nu försöker ”proteströka” mot Annika Strandhäll. Ni fattar inte att det är ni själva som är problemet.
Rökförbudet har nämligen inget med rök att göra.
Det är inte röken ni hatar. Då skulle ni aldrig ha förbjudit e-ciggen. Det är rökrutan ni hatar. Ni hatar att det funnits platser i stan där ni inte blev insläppta. För hur skulle ni kunna bli insläppta i rökrutan? Ni måste riskera era liv för att vistas där.
Det är inte så att rökarna inte vet att de får lungcancer av cigaretterna. De skiter i det. Men det gör inte du. För du är en viktig människa som måste klocka cykelturen till kafémötet på din Appleklocka för att orka producera lite mer content på din Appledator. Och rökning är motsatsen till allt du vill med ditt liv: den är meningslös, improduktiv, indolent. Den tar en hand i anspråk där du skulle kunna haft telefonen.
Men grattis. Nu äger ni hela stan.
Till och med trottoarerna utanför era bostadsrättsföreningar kontrollerar ni. Vill ni få bort hela uteserveringen behöver ni bara chockhöja hyran. Ni har redan tagit över alla trottoarer med era elsparkcyklar. Stan är ju er! Och nu finns det inte ens ett litet hörn kvar där ni inte kan granska era Exceldokument och skrika för högt om att gå vidare mellan klunkarna rosévin-smoothie.
Snart slipper ni förhoppningsvis se tiggarna också. Och staden där endast den konkurrenskraftige får vistas är därmed fullbordad.
Det enda som är bra är att jag slipper sakna att jag så sällan kommer ut nuförtiden.
Jag fimpar i era intoleranta små själar.