”Jag trodde jag var ett litterärt geni”
Nu hoppas Jan Guillou hinna skriva klart 1900-talsserien innan han dör
ÖSTHAMMAR. Nu kommer Jan Guillous nya roman om krig, kärlek och familjehemligheter.
– Jag får se hur många fler böcker det blir. Det beror på hur mycket jag hinner skriva innan jag dör.
Jan Guillou har fyllt 70, och har fackböcker och över 40 skönlitterära böcker på meritlistan. Han har gott om pengar, familj, vänner och fritidintressen – för några dagar sedan kom han hem från en jaktresa i Sydafrika.
Du skulle kunna ta det lugnt, varför skriver du?
– Vad ska jag annars göra? Jag skulle bli tokig av att inte arbeta.
Vi ses på landstället ett par timmar från Stockholm. Här är fullt av jakttroféer, bokhyllor och konst. Vid stora fönster med utsikt över ängarna står skrivmaskinen. Dator är inget för den här författaren.
Den nya boken ”Att inte vilja se” har andra världskriget som fond. Runt huvudpersonen Lauritz är sympatierna delade. En dotter deltar i norska motståndsrörelsen, en är spion, medan en son blir SS-officer.
Tyskland influerade oss
– Med facit i hand verkar det självklart att vara emot Tyskland. Men jag vill skriva om hur det var att leva just då. Genom researchen är jag övertygad om att svenskarna inte kände till koncentrationslägren. Tvärtom sågs Tyskland som ett kulturland som influerade oss.
Hans egen släkt höll på tyskarna.
– Men man talade inte om politik. Jag var tolv år innan jag ens förstod vad jude var.
Boken handlar också om passion och kärlek. Lauritz och hans fru Ingeborg är ett par tills döden skiljer dem åt, oavsett vad som inträffar.
Är du en romantiker?
– Ja, det är jag nog. Av födsel och ohejdad vana. I Lauritz och Ingeborgs fall är det dessutom så att de fått kämpa som dårar för sin kärlek, det har svetsat dem samman.
Jan Guillou är lättad över att ha lyckats berätta om andra världskriget, trots att det skrivits så ofantligt mycket om det tidigare.
– Det är en sorts eufori: Fan alltså, det kan faktiskt göras!
Hur många böcker det blir i serien om 1900-talet vet han inte.
– Det handlar inte om antalet nu, utan om tiden. Jag vill skriva mig fram till 11 september 2001, så mycket jag hinner före min död.
”Nu är man helt passé”
Jan Guillou berättar att han tänker en hel del på hur det är att bli äldre.
– Det var värre att fylla 70 än 60, i den här åldern är man verkligen passé. Jag kanske bara har två år kvar att orka jaga i Afrika till exempel. Men när jag tittar på andra män i min ålder ligger jag rätt bra till ändå, säger han och ler.
– Fast det tar längre tid att skriva nu. Det är en kamp mellan boken och ryggen.
Bredvid den vanliga stolen står en ergonomisk stol, och Jan Guillou berättar att han styrketränar.
En annan skillnad är att han inte är i hetluften lika ofta.
– Jag har funderat på det. Kanske räknas man som irrelevant i min ålder. Fast jag kan fortfarande få ett par hundra mejl efter mina krönikor.
Nyligen mötte han PC Jersild, och de diskuterade om man kan bli för gammal för att skriva.
– Det var apropå några kollegor... Jag hoppas jag har självinsikt nog att förstå om det skulle börja bli dåligt, eller att någon säger till mig. Det är bra att ha en förläggare hemma. (Jan Guillou är gift med förlagschefen Ann-Marie Skarp).
Har du fått mer eller mindre självförtroende med åren?
– Mindre. Jag har blivit förnuftigare. När jag var ung med författardrömmar trodde jag att jag var ett litterärt geni.
