Krigare – och fredsduva
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-25
Sara Stenholm om Tony Blair – och Labour som i dag väljer ny ledare
Belfast, lördag den 23 oktober, 1993. Eftermiddag. Inne i Frizzells fiskaffär är det fullt med kunder, mest kvinnor förstås, som ska handla varor till lördagsmiddagen. Det är soligt, men som alltid är höstvärmen blandad med den kalla vinden som aldrig upphör att dra in från havet. Så smäller det. Högt. Allt ligger plötsligt i en enda röra. Glassplitter, isbäddarna som fisken ligger på, plånböcker, hyllor som tidigare satt fast i väggen. Och i allt detta kroppar som det väller blod ur, kroppar som man inte kan se om de tillhör levande eller döda.
Frizzells fiskaffär var scenen för ett av de värsta terrordåden i Nordirland. Det var första, och hittills enda gången, jag har sett kroppar sönderslitna av våld. En fullkomligt vidrig syn.
Frizzells var en sådan där oansenlig affär, mitt på den fula, gråa, Shankhill Road i Belfast – protestanternas, unionisternas, lojalisternas huvudfäste i konflikten. Veckan efter sköts åtta besökare ihjäl när de satt och drack öl på en bar i ett katolskt område i Greysteel. Det här var den stora vedergällningens tid.
När Tony Blair den 13 oktober 1997, med ett halvår på premiärministerposten i ryggen, skakade hand med IRA-männen Gerry Adams och Martin McGuinness, var det historiskt. Ingen brittisk premiärminister hade varit i närheten av något sådant tidigare. Handskakningen stod också i skarp kontrast till Margaret Thatchers råa ord ”Let them die”, som hon uttalade som en kommentar till den hungerstrejk som flera fängslade IRA-män genomförde 1981. Och dog gjorde de, tio stycken.
I sina memoarer, A Journey – My Political Life, skriver Tony Blair om hur han långt innan han blev vald till premiärminister var fast besluten att mäkla fred i Nordirland. Katolikerna i provinsen sågs på samma sätt som de vita såg på de svarta i apartheidens Sydafrika, skriver Blair. Och nu var apartheiden borta, i alla fall i teorin, och hela Nordirland var ett havererat område söndersliten av en, i Blairs tycke, omodern konflikt. Mindre än ett år efter det att han dragit in på 10 Downing Street som en ung, formidabel förnyare av Labour, så hade Blair uppnått ett av huvudmålen. Långfredagsavtalet undertecknades, och Nordirland började sin långa, knaggliga väg mot normalisering.
Få politiker har varit så hyllade som Tony Blair. Oräkneliga är de gånger som äldre journalistkollegor har brustit ut i lovsånger över denne maktpolitiker. Över hans språk. Över hans talekonst. Över hans förmåga att förändra ett stort, stelt parti. Det må så vara, men var finns i så fall denna fantastiska människa i sina egna memoarer? Där en Göran Persson är elak, men ändå med något slags humor i sina personskildringar, är Blair bara elak. (Och allra mest så mot Gordon Brown förstås). Där en Barack Obama skriver som en människa med blod sprängande i ådrorna och ett hjärta som verkar uppfyllt av politik, skriver Blair som en själlös man. Efter 700 sidor finns ingen förklaring till varför Tony Blair blev just socialdemokrat. Den som söker finner få, om ens några, självreflektioner över hur denne man tänkte och kände när han skred fram över landet som dess högste samhällsarkitekt. Ingenstans en mening om de som hamnade utanför i jakten på alla dem som med New Labour hamnade innanför. Kanske brydde han sig helt enkelt inte ett smack?
Framgången och populariteten hade börjat vända redan under 2000-talets första år, och den definitiva dödsstöten mot Blair – som han mycket effektivt gav sig själv – var förstås Irakkriget. Hans öde kanske var beseglat redan på kvällen den 11 september 2001 när han i ett tal till det brittiska folket lovade att Storbritannien skulle stå skuldra mot skuldra med USA i denna tid av terror. Blair skriver gång på gång hur han inte hade kunnat gissa hur utvecklingen i Afghanistan och Irak skulle bli. Hur han och George (som USA:s president genomgående kallas) samtalar och alltid kommer till slutsatsen att ett militärt angrepp är det enda rätta. Att det inte fanns utrymme för diplomati, för samtal med fienden. Hur Tony Blair, som bara ett par år tidigare hade löst en av Europas längsta konflikter, just genom att lägga prestigen åt sidan, ta terroristerna i hand, och samtala, hur just han blev mannen bakom en världsförändring byggd på våld, blod och krig – det skulle jag ha velat läsa en memoar om.
Sara Stenholm
Programledare Godmorgon Världen, Sveriges Radio
