Bussiga Bossen
Biografi avslöjar nya ledtrådar till gåtan Bruce Springsteen
Världens bussigaste artist heter Bruce Springsteen. Ända sedan 9/11-albumet The rising gjorde honom till realpolitiker har han stått redo att musikaliskt ledsaga Amerika genom samtida trauman som naturkatastrofer, terrorattentat och polisskjutningar. Han kampanjar för demokraterna, engagerar sig i välgörenhetsprojekt, är alltid hundraprocentigt hängiven sina fans och alltid på gott humör.
Men hur länge orkar man älska en övermänniska?
2010 års dokumentärfilm The promise, om inspelningarna av albumet Darkness on the edge of town, påminde tack och lov om en annan sida av hans personlighet. Den visar en nervig och retlig Springsteen som ber bandet och produktionsteamet att hålla käften.
När den första auktoriserade biografin på 25 år nu utkommer försöker författaren Peter Ames Carlin också borra djupare i Springsteens person. I Bruce möter vi en ung, rätt störig man som är besatt av att förverkliga en vision han inte kan formulera, men också medveten om hur hans karisma och begåvning trollbinder omgivningen.
Mest intressant blir det när Ames Carlin nystar i Springsteensläktens historia. Han spårar ett nedärvt mörker tillbaka till bilolyckan som dödade femåriga Virginia Springsteen en sen aprileftermiddag 1927. Hon var fadern Dougs syster och de djupt deprimerade föräldrarna förmådde inte ta hand om sin kvarvarande son. Springsteens pappa blev oälskad och osedd, lämnad ensam i ett förfallet hus med trasiga tapeter och murknande fönsterbrädor.
Olyckligtvis tilldelar de psykiskt sjuka farföräldrarna lille Bruce rollen att ersätta deras förlorade dotter. Så han växer upp hos en farmor som känner Satans närvaro när åskan går, bland fotografier på en död flicka, och blir både dyrkad, behäftad med enorma förväntningar och ignorerad. Hans oåtkomliga far är upptagen av sin egen olycka och fördriver kvällarna sittande i det nedsläckta köket med öl och cigarretter.
En gammal missuppfattning om Springsteens texter är att han är flyktromantiker. Men han skriver om en längtan efter oberoende, som samtidigt innebär förlust. Den som förverkligar drömmen om frihet kommer också att irra i blindo. Konsekvensen av ”Born to run” blir ”Racing in the streets”, ”The promise” eller ”Stolen car”.
Genom hela sin karriär har han talat om sin längtan efter samhörighet. Oupphörligt, närmast maniskt, har han upprepat ordet companionship och sin tro på att människor behöver en förankring, i familjen och arbetet.
”Jag kände mig exkluderad,” har han sagt, ”och ville samla människor omkring mig för att bli en del av ett sammanhang. Jag trodde att jag som musiker skulle lyckas med det. Men det motsatta inträffade, gemenskapen samlades runt mig, eller snarare runt min musik, och jag var fortfarande utanför.”
Andra författare, till exempel Eric Alterman (It aint no sin to be glad you’re alive), har skrivit bättre om Bruce Springsteens gärning samhälleligt och politiskt.
Men ingen annan biografi har givit så många ledtrådar till människan Springsteen som den här. Bilden av renlevnadsmannen och den kreativa dåren, besatt av att skapa ett gemensamt vi tillsammans med sin publik, blir i och med Bruce enklare att foga ihop.
Men ibland tröttnar Springsteen på att ligga på analyssoffan. I sin journalistiska nit har Peter Ames Carlin tagit reda på att favoritbarnboken hette Bravo Bill och handlade om en cowboypojke som drömde om Västerns gränsbygder. Han föreslår ett samband med Springsteens många texter om irrande hjältar.
”Rosebud! Du har hittat min Rosebud!”, skrattar han och viftar bort frågan.