Yxmördare i Raskolnikovs spår
Atiq Rahimis ”Satans Dostojevskij” lika rolig som titeln
När Rassul höjer yxan över pantlånerskan och kopplerskan nana Alia, drabbas han plötsligt av tvivel och tvekar. Det är Brott och straff som spökar, förlamar honom. En romanfigur identifierar sig med en annan, Kabul tar färg av St Petersburg. Yxan sjunker ändå ner i pantlånerskans skalle och Atiq Rahimis Satans Dostojevskij formas till en vildsint parafras.
Efter sitt dåd vacklar Rassul på ett febrigt sätt runt i Kabul. Han tappar rösten. Han drömmer mardrömmar, söker en mystisk kvinna i himmelsblå chador, stöter bort sin fästmö och äts av skuld. Han närmar sig sakta ett sammanbrott med nihilistisk nerv.
Om Brott och straff skildrade kampen inuti Raskolnikov och hans väg mot försoning, så skildrar Satans Dostojevskij en långt mer komplicerad variant, färgad inte bara av den litterära föregångaren, utan av Sovjetunionens invasion, de olika klanerna, inbördeskriget som lakat ur begreppen. Ingen bryr sig särskilt mycket om att Rassul dödat någon. Det görs ju hela tiden. Som mycket värre betraktas hans bristande släktkänsla och misstänkta relation till kommunisterna.
Rassul är än mer irriterande overksam än Raskolnikov. Hans oförmåga att tala gör honom också till en lika passiv deltagare i omvärldens galenskap som läsaren själv. Att läsa Satans Dostojevskij blir att svepas in i en likgiltighet, som skickligt balanseras med lakoniska små stick av vardagliga iakttagelser.
Säkerhetspolisen fattar misstankar mot honom på grund av hans många böcker på ryska. Långt senare i berättelsen används samma laddade bibliotek som leksaker av husets oskyldiga barn. Det explosiva arvet från ockupationen å ena sidan och en användbar västerländsk litterär kanon å den andra.
Atiq Rahimi är född i Afghanistan och sedan nästan trettio år bosatt i Paris. Möjligen hjälper det honom att skildra Kabul så tidlöst, att skapa en sepiafärgad version av en söndersliten stad. Och det viktigaste sist: Satans Dostojevskij är lika rolig som sin titel.
