Försök förstå politiken bakom våldet, liberaler
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2013-05-31 | Publicerad 2013-05-30
Politik och våld är två fundamentalt olika saker, och den som inte tar avstånd från våldet ska man inte lyssna på. Den logiken har styrt diskussionerna om upploppen i Stockholms förorter.
Det min artikel i Aftonbladet Kultur 23 maj handlade om var hur det postpolitiska klimatet i Sverige – en situation där inga partier förmår presentera ett trovärdigt alternativ till den rådande ordningen – ger upphov till en växande misstro gentemot demokratin. När medborgarna tappar tron på politikerna, skrev jag, är det begripligt att missnöjet yttrar sig i form av våld och förstörelse.
Att påpeka det är inte att fastslå att våld är bra eller dåligt, utan att försöka förstå varifrån det kommer. Vissa har dock svårt att hålla isär korten. I Dagens Nyheter (25 maj) tillskriver Kajsa Ekis Ekman mig åsikten att ”det enda som återstår är att bränna bilar”. Mitt ifrågasättande av hur mina medelklassbekanta jublar över uppstädningen av Fittja innebär enligt Ekis att jag därmed också fördömer alla Fittjabor som inte deltar i upploppen.
Låt mig vara tydlig. Jag ifrågasätter inte eleverna som städade i Fittja centrum, och jag har full förståelse för de lokalbor som protesterar mot kravallerna. Min kritik är riktad mot de politiker och Facebook-tyckare som på bekvämt avstånd från bilbränderna moraliserar över de kravallande ungdomarna. Mot dem som genom att blunda för det strukturella våld som drabbar segregerade låginkomstområden – påtvingade utförsäljningar, ökande barnfattigdom och ungdomsarbetslöshet, sjunkande skolresultat och växande klyftor – reducerar upploppen till obegripliga utbrott från arga unga män.
En av dem heter Jens Liljestrand. Litteratören som 1 maj ifjol bad arbetarrörelsen att köra upp sitt ”jävla klasshat i röven” (DN 1 maj 2012) rasar nu över att vissa försöker förstå upploppens politiska grunder. Att Liljestrand ”aldrig satt [sin] fot i Husby” hindrar honom inte från att tvärsäkert jämställa upploppen med några elever på hans dotters skola i Täby som slängt fimpar och flaskor på skolgården. Ungarna har, som han skriver, så mycket överskottsenergi.
Artikeln är ett skolexempel på det liberala särskiljandet av politik och våld. Först förnekas betydelsen av socio-ekonomiska faktorer, sen psykologiseras våldet, och slutligen avfärdas försöken att analysera upploppens orsaker som våldsromantik. Kvar finns bara det svavelosande fördömandet. På Liljestrands planet är det ovidkommande att arbetslösheten i Husby är fem gånger så hög som i Täby. Det spelar ingen roll att Sveriges tre rikaste kommuner fick mer pengar i Rut-avdrag 2012 än vad som samma år avsattes åt att utveckla utsatta förortsområden. Eller att 89 procent i Liljestrands valkrets röstade i riksdagsvalet, samtidigt som nästan halva befolkningen i Husby struntade i det.
”Endast genom att se det intima sambandet mellan våld och politik kan en kritisk kunskap som syftar till en värld utan våld skapas”, skriver sociologen Magnus Wennerhag. Är det verkligen så svårt att förstå?
Daniel Strand
