Det är här som Svenska Akademien blir Hemska Akademien
Åtta ledamöter, mellan tummen och pekfingret, drog blankt stål. Och vann.
Vad handlar bråket i Svenska Akademien egentligen om?
Det är mycket som vi inte känner till. Därför är det svårt för utomstående att fullt ut ta ställning. Eller var i alla fall. Med Horace Engdahls och därefter hans ”ledsagare” Stina Otterbergs furiösa angrepp i Expressen respektive Dagens Nyheter brändes alla broar. Texterna, som var renons på principargument, skapade större avstånd än förståelse.
Att Kulturprofilen, som har nära kopplingar till ledamoten Katarina Frostenson, ska ha läckt Nobelpristagare är ointressant. Akademien har läckt som ett såll i decennier, det är mången ledamot som gått direkt från beslutande möte till närstående kulturredaktör. Det är inte heller givet att det är Katarina Frostenson som är Kulturprofilens källa. Bevisligen har han fler vänner i viken.
Att Katarina Frostenson ska ta ansvar för att kulturprofilen försökt utnyttja unga kvinnor sexuellt – en anklagelse som börjar kännas mer än väldokumenterad – är orimligt.
Tyngre är delarna i den oberoende advokatfirman Hammarskiöld & Co:s utredning, som pekar på misstänkt ekonomisk brottslighet. Det var med andra ord jurister som rekommenderade Svenska Akademien att göra en polisanmälan, en uppmaning som även Nobelstiftelsen skarpt nog formulerade i onsdags.
Sara Danius motståndare är förbannade, så har i alla fall jag förstått det, på att hon tillsatte utredningen utan att förankra det bland de andra ledamöterna. Visst var det egenmäktigt, men hon visste ju att hon skulle mötas av kalla handen om hon lade fram förslaget på ett torsdagsmöte.
Vissa ledamöter anser tydligen att Svenska Akademien ska ställa sig över lagen. Den ska inte, som Stina Otterberg skriver, lida av någon ”angiverikultur”. Omertà! Det är samma elitister som ropar att Katarina Frostenson är utsatt för en ”folkdomstol”, som drivit henne ur landet. De gläfser att pöbeln på torget ska sluta gnälla om saker den inte förstår.
Sällan har elitismen grinat upp sig så ogenerat.
Det är här, i detta nu, som Svenska Akademien för många blir något helt obegripligt, något fruktansvärt grisigt och skrämmande – Hemska Akademien. Den rasande massa som Engdahl och hans entourage fantiserat om i inbillningen om sin egen betydelse, riskerar att bli verklighet.
Eftersom de åttas gäng inte riktigt har kunnat förklara vilka principer det handlar om för deras del – mer än att Svenska Akademien ska stå över allt och alla – ligger mina sympatier hos dem som velat modernisera Akademien. Jag kan ändå förstå att det finns kritik mot Danius sätt att sköta sekreterarskapet. Hanteringen av Bob Dylan-trasslet var ju en indikation på att Akademien inte var helt stabil.
Men att säga att Sara Danius borde hållit ihop ledamöterna, istället för att agera splittrande, känns som bakåtsträvande taktiserande. I alla fall om man vill att Svenska Akademien ska vara en modern institution som förtjänar – just det, sin slutenhet. Vad hade alternativet varit? Att ett dussintal ledamöter bakom stängd dörr hade haft hållhakar på varandra, som garanterat hade avslöjats, om än så när de förvandlats till mull. Samvetet sade något annat. Alla akademiledamöter ville inte vara medberoende eller kanske rentav medbrottslingar.
Så till dem som säger att det här handlar om männen mot kvinnorna. Sture Alléns ointresse för Kulturprofilens förehavanden bevisar väl det i en mening. Men just det här bråket har hela tiden handlat om två kvinnor, en på var sida, varav Horace Engdahl har lagt hela sitt hjärta för den ena. Men vad ska man säga om den pekoralistiska ”feminism” som Stina Otterberg menar sig stå för, där Katarina Frostenson jämförs med Snöflickan, ett oskyldigt barn i en rysk saga?
Det finns för övrigt många varianter av den sagan. I den tappning jag hittar i min bokhylla smälter Snöflickan, för att hon inte förstår att man inte kan hoppa över elden.
Det är möjligt att Horace Engdahl och de andra hade agerat helt annorlunda om det gällt någon ledamot, någon som de inte känt sedan fyrtio år. Det här är en historia om långvarig vänskap som övergått i korruption.
Och det handlar om vad man anser att Svenska Akademien ska vara för någonting. Nu vann de som menar att Akademien ska vara en institution som konserverar traditioner från slutet av 1700-talet i ett slags missförstådd respekt för dött arvegods.
Om man anser det, får man nog argumentera för hur det förhållningssättet skulle höja kvaliteten på Svenska Akademiens arbete. Få svenskar känner nog något behov av större insyn, men det bygger ju på att vi kan vara trygga med att de som sitter där faktiskt beter sig som folk.