Hon ler i hemlighet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-11
Ett starkt ljus lyser upp en klänningsklädd flicka med flätor. Hon har händerna tryggt vilande på ryggen och betraktar avvaktande det stormiga och övergivna landskapet som breder ut sig över bildens mitt. Bildens vänstra yta domineras av en dumsnällt stirrande björn.
Maya Eizin är först ut i Haninge konsthalls utställningsserie Männi-skans natur. Hennes bidrag är en fortsättning på Vildmark, visad på galleri Andréhn-Schiptjenko förra året.
När jag går runt i det lilla utställningsrummet tänker jag på Caspar David Fried-rich, de manliga ryggarnas målare. I hans bilder återkommer en ensam människa (man) som i sin litenhet tycks vara maktlös inför den storslagna naturen. I Maya Eizins bildvärld händer någonting annat. Flickan får en annan position. Hon är allt annat än maktlös.
Genom kulturhistorien har barnet och kvinnan fått representera det ursprungliga, naturliga och passiva. Maya Eizin använder folkhemstrygga vardagsbilder av kvinnor och barn och lägger till romantikens mysticism, ett idéarv av död, religion och natur. Hon lyckas omskapa de slitna men fortfarande symboltyngda figurerna, genom att ge dem ett nytt sammanhang och därmed också en ny betydelse.
Hon arbetar med collage, där konsthistoriska referenser placeras bredvid storslagna naturscener och bilder som ser ut att vara tagna direkt ur barndomens familjealbum. Färgerna är intensiva: svart, rött, lila. En kort, vacker text av Bruno K Öijer ackompanjerar bilderna.
Månlek är den bild som fastnar hos mig. En kvinna sträcker lekfullt upp sin högra hand mot månen, som vore den en boll. Hennes ansikte i mörker, nästan en siluett. Men hon ler, som i hemlighet, för sig själv.
Konst
Lena Sohl
