Från politik till person
Katrine Kielos läser om smutskastningskampanjen bakom de Nya Moderaternas framgång
Vänsterpartiets parisekreterare har skrivit en bok om Socialdemokraterna.
På pappret är Reinfeldteffekten förstås en bok om Moderaterna. Aron Etzler var chefredaktör på Flamman när han började intressera sig för vad som hade hänt i svensk politik. Och han gav sig ut för att skriva en bok i den redan populära genren: ”Vad är de Nya Moderaterna för djur?”
På just denna marknad finns redan en hel del teorier. En ulv i fårakläder, är den vanligaste. De Nya Moderaterna som pr-fernissa omsorgsfullt applicerad ovanpå samma-gamla-höger-politik. Den andra är att Moderaterna har gått så långt mot mitten att de nästan hade kunde ha kallat sig för De Nya Högersossarna.
Aron Etzler noterar hur oeniga vi är om naturen i Moderaternas förändring. Han är dock onekligen mer intresserad av att förstå hur Socialdemokraterna kunde förlora, än hur Fredrik Reinfeldt kunde vinna. Kolossen Göran Perssons fall verkar vara vad som berör Etzler djupast. Vingåkers Machiavelli som sitter där och säger att Reinfeldt är ”kanske den svagaste borgerliga politikern”.
Och som har så fullständigt fel.
Reinfeldteffekten är den typ av bok om politik som vi har saknat i Sverige: politisk analys skriven för vanligt folk och med tydlig politisk avsändare. I USA har böcker som What’s the Matter with Kansas: How Conservatives Won the Heart of America blivit en egen genre.
Aron Etzler är något så ovanligt som en vänsterpartist som kan skriva om både Moderater och pr-konsulter utan att låta som en marxistisk version av Dan Brown.
I en mindre nyfiken skribents händer hade Reinfeldteffekten lätt kunnat bli en konspiratorisk berättelse om hur Reinfeldt enligt stor hemlig plan sålt ut den svenska välfärdsstaten.
Aron Etzler har i stället åstadkommit intressant politisk analys. Den nymoderata stormtruppen (Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Ulrica Schenström och Sven Otto Littorin) framställs inte som skuggfigurer som går runt och pratar baklänges. De är kedjerökande politiska idealister. I förbifarten
imponeras Etzler stort av den kollektivism som kännetecknar Moderaternas inre liv.
Kanske är det i kontrast mot hans eget vänsterparti.
Reinfeldteffekten driver en intressant tes som förtjänar att diskuteras brett. I det svenska politiska systemet brukade en ledares personliga popularitet inte spela någon avgörande roll. Men valet 2006 blev annorlunda. Den bufflige maktfullkomlige Persson ute på sin dyra gård. Den här enorma fokuseringen på statsministerns ”karaktär” var något nytt i svensk politik. I Sverige brukade man inte förlora valet för att man ”var trött”.
I Sverige brukade man förlora val för att väljarna inte stödde ens politik. Så vad hade hänt? Aron Etzlers svar är: Fredrik Reinfeldt.
Göran Persson föll inte för att han var ”bufflig”, Mona Sahlin sänktes inte för att hon var kvinna. Håkan Juholt blev inte omöjlig för att han ”utmanade mäktiga intressen”.
De föll för att de ställde upp mot Fredrik Reinfeldt. Och detta är hemligheten med de nya moderaterna. Inte att de har gått mot mitten (vilket de delvis har gjort). Inte att de har bytt logga (vilket var smart). Inte för att de har mandat för sin politik (under förra mandatperioden växte stödet för sociala skyddsnät). Utan att de har flyttat debatten från att handla om sakfrågor till att handla om personlighet.
Det är det som är ”Reinfeldteffekten”.
De nya Moderaternas bästa gren är negativ kampanj, menar Aron Etzler. Socialdemokratin under Göran Persson utmålades som bufflig och maktfullkomlig. När Mona Sahlin tog över svängde budskapet 180 grader. Nu var problemet att socialdemokratin var slarvig och oerfaren.
När det blev dags för den olycksalige Håkan Juholt hade narrativet blivit ett självspelande piano.
I efterhand är det lätt att tro att Mona Sahlin alltid hade varit impopulär. Men när hon valdes hade hon högre förtroendesiffror än Fredrik Reinfeldt.
Socialdemokratins ledare hamnade under så effektiva personangrepp att de inte nådde ut med sin politik. Göran Persson utsattes 2006 utsattes för den mest negativa publicitet någon sittande statsminister i Sverige fått utstå. Mona Sahlin rasade efter det tydligaste personvalet i svensk historia.
Problemet är att valförluster som varit resultatet av den socialdemokratiska maskinens oförmåga att bemöta Moderaternas personkampanjer tolkas som att svenska folket har blivit höger. Svaret blir då att även socialdemokratin måste gå åt höger. Socialdemokratin blir nervös. Socialdemokratin vågar inte ta konflikt om sakfrågor.
Och allt detta spelar rakt i händerna på Moderaterna.
När de politiska skillnaderna minskar blir valet en fråga om ”förtroende”, vilket är allt vad Fredrik Reinfeldt kan och vill. Aron Etzler noterar att det var när sjukförsäkringen seglade upp i slutet av valrörelsen 2010 som Mona Sahlin äntligen knappade in.
Aron Etzler drar dock inga slutsatser i sin bok. Han låter Sven Otto Littorin uttrycka dem: ”Sjukförsäkringen höll på att rasera allt för oss”, säger Sven Otto Littorin. ”....Vi kunde inte begripa varför de inte utnyttjade det mer!”
