Nej, Akademiens kollaps är ingen katastrof
Anders Johansson: Bara den som tror på ”snille och smak” ser dem som litteraturvärldens epicentrum
Det finns en novell av Stefan Lindberg som beskriver ett slags kontrafaktiskt tillstånd där litteraturen är jätteviktig. Göran Sonnevi fyller Globen, böcker säljs i massor, alla människor går omkring och pratar litteratur.
Jag kommer att tänka på den där novellen under alla turerna kring Akademien. Radiotablån bryts för extrasändningar från Börshusets trappa. New York Times rapporterar. Kväll efter kväll breder Björn Wiman och Karin Olsson ut sig i TV och radio. Tonläget är högt. Det talas om en katastrof för svenskt kulturliv. Alla känner sig manade att tycka till. Vem håller du på? Vad säger Leif GW? Litteraturen är plötsligt jätteviktig.
Också jag följer dramat med stor fascination. Det är onekligen underhållande. Att media rapporterar så ihärdigt är på så vis begripligt – allt annat vore ju tjänstefel – men hur ska uppmärksamheten förstås? Varför är detta så viktigt, varför så fascinerande? För att litteraturens framtid står på spel? Eller för att det är fascinerande med kändisar som intrigerar? Kändisar från TV, kändisar som klär sig till fest, kändisar som delar ut priser, kändisar som plötsligt kastar skit på varandra.
En katastrof för svenskt kulturliv?
Det är på den punkten det faktiskt finns skäl att säga emot. Själv har jag ägnat mig åt litteratur i olika professionella roller (kritiker, doktorand, redaktör, författare, universitetslärare, litteraturforskare) i över tjugo år. Jag har aldrig satt min fot på ”Klubben”, aldrig minglat på Manilla, aldrig tagit emot ett öre av Akademien. Det säger jag inte för att skryta (att denna brist på framgång i dag kan framstå nästan som en merit är underligt) – det är inget unikt med mitt ”utanförskap”, tvärtom. Vad jag vill ha sagt är att den skit (förlåt upprepningen, men den är svårundviklig) som allt detta kretsar kring inte är allt. Svensk litterär offentlighet är tack och lov mer än Svenska Akademien, Nobelpriset, kvällarna på ”Klubben”, och Bonniers fester.
Så nej, Akademiens kollaps är ingen katastrof – för fler än de som klamrar sig fast vid sina stolar, som någon av de inblandade själv uttryckte det. Själv tror jag att det vore ganska välgörande om Akademien kollapsade. Inte för att jag egentligen har något emot institutionen i sig (deras sammankomster är säkert förträffliga, precis som maten på Gyldene Freden), utan för att vördnaden för den är förlamande. Denna vördnad är, menar jag, en viktig ingrediens i det som är dåligt med svensk litteratur: författare som skriver i hopp om att tilldelas pengar, kritiker som inte vågar vara kritiska, kultursidor upptagna av topplistor, prisutdelningar och författarporträtt snarare än av litteratur.
De upprörda krönikor och gapande munnar som fyller massmedierna just nu är en del av detta. Det slår mig att dessa kommentatorer faktiskt måste ha gått omkring och trott på Snille och smak-devisen. Trott att det var en samling genier som samlades där bland Börshusets bladguld. Trott att detta är litteraturvärldens epicentrum. Nu när allt rämnar är de besvikna, nästan aggressiva – ”Va fan?!” – samtidigt som de inte kan dölja sin upprymdhet: äntligen händer något vi har kompetens att uttala oss om: intriger!
Och samtidigt fortsätter litteraturen att äga rum – i läsfåtöljer, seminarierum, bokcirklar, tidskrifter, på konferenser, bussar, stadsbibliotek… Den klarar sig nog, även om den inte fyller Globen.