Sätt arbetarna först i kampen för klimatet
Joe Bidens klimatsatsningar ser radikala ut – men knappast bra för alla
Joe Biden har överraskat med en ovanligt radikal agenda under sina första månader som president. Hans American rescue plan ligger på 1,9 biljoner dollar vilket är nästan dubbelt så mycket som Barack Obamas stimulanspaket från 2009. I planen finns mängder av fackföreningsvänliga förslag. För första gången får USA ett barnbidrag och överlag tycks Biden röra sig bort från nyliberal ”workfare”, mot en mer generell välfärdspolitik.
Det sägs att Biden satt upp ett porträtt av Roosevelt i Ovala rummet, av många betraktad som USA:s mest arbetarvänliga president någonsin. Det har gjort att folk talar om det definitiva slutet på den nyliberala epoken.
Det mest uppseendeväckande är dock Bidens klimatpolitik. Presidenten har lovat att göra USA:s elproduktion fossilfri redan till 2035 och satsar svindlande 2 biljoner dollar på tilltaget. I planen läggs knappast någon vikt vid meningslös utsläppshandel; fokus riktas i stället mot ”good union jobs”. Det är tveklöst en seger för den amerikanska vänstern, framför allt Sunrise movement som med otrolig framgång propagerat för en Green new deal. Kanske är det rentav en klimatpolitik för arbetarklassen?
I en artikel i senaste numret av Catalyst diskuterar geografen Matt T. Huber frågan ingående. Han varnar för alltför stora förhoppningar på Bidens klimatplan: dels för att den blir svår att baxa genom kongressen, dels för att Biden knappast är känd för arbetarvänlig politik tidigare (se Branko Marcetic bok Yesterday's man om hur Biden kämpat hela sitt liv för att vrida Demokraterna åt höger).
Men framför allt har vänsterns klimatpolitik en tydlig strategisk svaghet. Den har nämligen utformats av urban professionals, tankesmedjor och NGO:er. Det rör sig med andra ord om en klimatpolitik för snarare än av arbetarklassen.
Ta ett av Bidens huvudnummer, att 40 procent av de två biljonerna ska gå till ”samhällen i framkanten av klimatförändringarna”. Detta har länge varit ett av klimatvänsterns stora mål: att lyfta fram fattiga, icke-vita samhällen, bebodda av ursprungsbefolkning.
I sin bok Det här förändrar allt pekar Naomi Klein på dessa som klimatrörelsens avantgarde, när de kämpar mot nya pipelines eller kemikaliestinna storföretag. Och Sunrise grundare Varshini Prakash har lyft fram Bidens satsning som en stor seger för rörelsen.
Givetvis är dessa frågor inte oviktiga. Problemet är bara att det är oklart hur det ska gynna arbetarklassen i stort. För hur ska, säg, kampen för rent vatten vid gulfkusten hjälpa en arbetslös gruvarbetare i rostbältet? Dessutom: 57 procent av amerikanerna tror inte att klimatförändringarna kommer påverka dem personligen, vilket gör att talet ”framkantssamhällena” riskerar att alienera. ”Jaså, du ska rädda ursprungsbefolkningen medan du sippar på din sojalatte”.
Som Andreas Malm påpekar i den nyutkomna How to blow up a pipeline är det av stor vikt att klimatrörelsen är klasspolitiskt strategisk. 2018 skapade Extinction rebellion en backlash när de stoppade ett pendeltåg i London, med argumentet att det ”bidrog till tillväxten”. En film cirkulerade på nätet där en kostymklädd vit man sparkade en svart man i huvudet när han försökte ta sig till jobbet.
När den (mycket hoppingivande) ungdomsrörelsen mot klimatförändringarna utlyste en ”global klimatstrejk” lyste den klasspolitiska udden med sin frånvaro. En av de ledande aktivisterna erkände öppet: ”vi är medvetna om att strejken inte kommer att ändra på något”. I kontrast till detta ställer Huber Massachusetts teachers association som 2019 efterlyste en nationell lärarstrejk för GND. Strejken blev aldrig av, men det är den typen av aktioner som klimatrörelsen borde satsa på. Det finns inget mera effektivt sätt att skapa samhällelig kris än en hundraprocentig arbetsnedläggelse.
För att en verklig massrörelse ska uppstå krävs det inte bara att arbetarklassen är med på tåget – utan sitter i förarhytten
Huber trycker på vikten av brett mobiliserande politik och paroller, framför allt i energipolitiken. I Bernie Sanders ambitiösa GND under valrörelsen 2020 lades lite vikt vid klimatvänsterns ”small is beautiful”-förslag: kommunalisering av elnät och lokala solpanelskooperativ. I stället fokuserade Sanders på ett förstatligande av elnätet och demokratisk planering av elmarknaden. Tanken, som en aktivist formulerade det, var att skapa ett ”Medicare for all” för klimatet.
En annan paroll som Sanders använde sig av var ”gröna jobb åt alla”. Det är exakt den typen av politik som kan tilltala arbetarklassen, snarare än det som journalisten Leigh Philips kallat ”grön åtstramningspolitik”. Nyligen lade Biden fram en gigantisk infrastruktursatsning, där en biljon dollar bland annat ska gå till att förbättra elnätet och elektrifiering av vägarna. Paketet ska till stor del finansieras med höjda företags- och förmögenhetsskatter. Ett sådant initiativ bör klimatrörelsen stödja helhjärtat, även om det är tveksamt om det kommer gå genom kongressen.
I bakvattnet av Gula västarna har en global diskussion om den rättvisa omställningen uppstått. Det är bra – men det räcker inte. För att en verklig massrörelse ska uppstå krävs det inte bara att arbetarklassen är med på tåget – utan sitter i förarhytten. Huber menar att klimatrörelsen bör ändra strategi och snarare trycka på stora infrastruktursatsningar, löneförhöjningar och jobbgarantier än Greta Thunbergs ”lyssna på vetenskapen”.
Steg har tagits i den riktningen under Biden, men risken finns att hans klimatpolitik blir lika meningslös som Obamas om presidenten inte sätts under press. Obama lovade också gröna infrastruktursatsningar och att ”läka planeten” under sin ämbetsperiod men i stället expanderade fossilindustrin mer än under Trump. 2018 blev USA världens största oljeproducent – något Obama skröt med hade grundlagts under hans mandatperiod – och fossilbolagen hade dragit pipelines motsvarande sju varv runt jorden. Även han drömde för övrigt om att bli en ny Roosevelt.
I Sverige har denna diskussion knappt börjat. Ett trevande försök har gjorts av Kalle Sundin, med rapporten Klimatkeynsianism nu! – där stora infrastruktursatsningar står i centrum. Och Per Björklund har i ett par skarpa artiklar i Flamman diskuterat behovet av ekonomisk planering i energisektorn. I övrigt har vänsterdiskussionen fastnat i en destruktiv loop om kärnkraften.
Men kanske håller det på att ändras. I dagarna har Reformisterna publicerat den ambitiösa rapporten En grön ny giv för Sverige där man lägger fram en konkret plan. Med målet att göra Sverige fossilfritt på 15 år och skapa runt 200 000 nya jobb är planen det största välfärdsskapande programmet sedan efterkrigstiden. Kanske kan den starta en diskussion om arbetarklassens klimatpolitik.
