Motkulturens huvudstad
I dag invigs kulturhuvudstadsåret i Umeå – Martin Aagård rapporterar från en liten stad där diskussionen om kultur blivit stor
Det är något fruktansvärt löjligt med ett europeiskt kulturhuvudstadsår, inte sant? Hur kan en stad på dryga 100 000 invånare vara ”huvudstad”? I Europa?
Och kultur som sponsras från Bryssel – hur kul är den på en skala?
EU:s snart trettioåriga stafettprojekt har alltid dragits med ett pedagogiskt problem. Varför ska man ha det över huvud taget? Vad betyder det?
Nu är det Umeås tur att brottas med frågan. Idag invigs den nordligaste kulturhuvudstaden någonsin. Och här har debatten tagit helt nya dimensioner.
På kontoret för Umeå 2014 är stämningen förväntansfull men förvånansvärt avslappnad.
I morgon hålls invigningsföreställningen ”Burning snow” på älven nedanför rådhuset men det var plusgrader en bra bit in i januari. Is-ansvarige Nils-Henrik Sikku verkar dock trygg. Det finns mycket forskning kring bärkraft i is, förklarar han. Man har pumpat upp vatten, pålat och reglerat vattentillförseln. Det finns ingen risk att kronprinsessan kommer att plumsa i älven.
Lördagens ceremoni kommer att bli spektakulär. Jättestora grejer som brinner, stan fylls med snö och fyra riktiga drönare sköter lasershowen. Regissörsteamet kommer från Berlin, tekniken från Stockholm men artisterna är lokala. Nikolaj Dunger ska komma skidande från Ammarnäs.
Temat är ”samernas åtta årstider” och framför rådhuset byggs en samisk mötesplats där ”samisk lyx”, slow food och en Sajvva (en ring av renhorn) presenteras för umeborna.
Jo, Umeå är samiskt område hävdar Projektledaren Anne Woulab bestämt även om vissa kritiker tycker annorlunda. Här hölls den första jojkkonserten för 100 år sedan. Och världens äldsta skida (4500 år) finns här. Den är samisk.
Chefen för kulturhuvudstadsåret heter Jan Björinge. Tidigare stadsdirektör och redan på språng till ett nytt jobb som kommundirektör på Gotland.
Han berättar glatt om alla han varit tvungen att kämpa mot sedan idén föddes efter ett besök i Glasgow 1999: Jantelagen, Kommunfullmäktige och konkurrererande städer. Den sista matchen gicks 2009 mot en jury som bestod av sju europeiska finkulturexperter – bland annat Richard Wagners barnbarn. Skulle de falla för en ansökan som handlade om ”medskapande” eller som det kallades i Umeås hardcorepunkscen på 90-talet DIY – Do it yourself?
Wagners barnbarn trodde de pratade om amatörer. Stor konst görs ju av genier.
Men Umeå vann.
Kulturhuvudstaden är en del av en långsiktig utvecklingsplan, förklarar Björinge. År 2050 ska Umeå ha 200 000 invånare. Och ska man rekrytera nya skattebetalare så behövs ett starkt kulturliv. Umeå måste satsa sig ur krisen.
– Vi betraktas som nyskapande i synen att kulturen är motorn i denna utveckling.
Det verkar redan gå bra. Umeå har världens högst rankade designhögskola för andra året i rad. Ett konstnärligt campus. Bildmuseum. Utvecklingsföretag. Man investerar 70 procent mer än medelkommunen i kultur, har västvärldens snabbaste bredband. En av de snabbaste växande städerna i norra Sverige.
Att kulturhuvudstadsåret är ett marknadsföringstrick försöker ingen dölja. Tillsammans med Peter Settmans produktionsbolag Baluba har Umeå turnerat runt i europeiska storstäder med ett uppblåsbart hus och isskulpturer. Miljoner européer nåddes för första gången av ordet "Umeå".
Men kulturhuvudstaden handlar inte enbart om turism och brinnande snö.
Umeå Littfest har fått ett rykte som Sveriges mesta hardcorefestival när det gäller böcker. Erik Jonsson och Patrik Torneus – två entusiastiska redaktörer i en liten källare på Pilgatan – har skapat litteratursveriges stora snackis. På Littfest är det inte förlagen utan författarna och seminarierna som står i fokus. De stora förlagen kommer inte ens. Men det gör besökarna. I horder.
Festivalen har växt med en tredjedel varje år och 2014 blir radikalt mycket större än de tidigare. Bara deras poesidel är större än hela Stockholm poesifestival – 32 poeter från 25 länder.
Bokmässan i Göteborg är i jämförelse ren och skär kommersiell ondska.
Men skaparna av Littfest är kluvna till kulturhuvudstaden. Utan bidraget på 600 000 årligen skulle de inte finnas. Men har det skötts professionellt? Har ansökningarna behandlats rätt? Kulturhuvudstaden vill uppmuntra ”kulturdriven tillväxt”, men Umeås kulturliv har en historia av att bete sig exakt tvärtom.
Nästan alla unga kulturarbetare i Umeå har på något sätt en anknytning till musiklivet på 90-talet. Det har inte undgått någon. Umeå 2014 marknadsför sin punkiga kulturhistoria stort. Som en del av firandet ska Norrlandsoperans symfoniorkester spela hela Refuseds album The shape of punk to come (1998). De ska dessutom uppföra en utomhusopera med budget på 20 miljoner och en riktig tsunami i scenografin men inifrån orkestern muttras det om att man trots allt lull-lull är de sämst betalda proffsmusikerna i Sverige.
På 90-talet samlades punkarna på den kommunala fritidsgården Galaxen som stängdes när den fylldes av för mycket hårdföra vegansocialistfeminister. Istället öppnade ”Verket ”som huserat i ett rivningskontrakt vid Hamnmagasinet tills även det stängdes 2012. Nu ligger Verket i ett gammalt omklädningsrum strax utanför det gamla regementsområdet. Här trängs tre replokaler, ett skivbolag och en konsertlokal mellan några vingliga gipsväggar.
Det går inte ens att ta sig hit med buss.
Alla andra arrangörer som ordnade 227 framträdanden med 145 artister per år skulle troligen tända eld på sig själv i protest mot att behöva husera här, men Verket verkar trivas i sin påtvingade autonomi.
I soffan sitter Isak Falk-Eliasson, Agnes Hallberg och Henrik Lång. Agnes pappa hjälpte till att bygga. Det nya PA:t har någon skänkt.
Här får vem som helst får arrangera ett gig. 20 kronor per biljett går till föreningen om det finns en kvinna i bandet. 30 kronor om det inte finns. Det är precis den ideella verksamhet som kulturhuvudstadsåret byggt sitt varumärke kring.
Men att Verket är raka motsatsen till kulturdriven tillväxt kan nog alla vara överens om. Och att de knuffats ut i periferin när den turisttillvända kulturen ska manifesteras. Men vreden på Verket är stillsam. Agnes Hallberg sörjer inte det gamla:
– Grejen med ett levande kulturliv är att det inte bygger på det som var innan. Verket är något annat om två år.
Hon är mest peppad på diskussionen som uppstått.
– Vad är kultur? Vem är kultur? Plötsligt diskuterar alla. Man märker att det är en väldigt kulturellt involverad stad. Folk tycker verkligen saker.
Och det som diskuteras mest är egentligen inte kultur utan stadsplanering. Framförallt Umeås dödsstjärna – den nybyggda ”Väven”. Ett utlovat kulturhus som visade sig bli ett hotell med ett kulturhus i lobbyn. Precis som ABBA-museet i Stockholm.
Bakom Väven ruvar Umeås Darth Vader, den omsusade ”Balticgruppen”, ett gigantiskt företag som har ett finger med i allt från Björklöven till kulturlivet.
Väven, som ritats av norska kändisarkitekterna Snøhetta, har blivit 100-tals miljoner dyrare än utlovat och så försenat att det riskerar att inte stå klart under 2014. Det gigantiska bygget kastar sin ofärdiga skugga över lördagens invigningsceremoni.
Den som engagerat sig mest i kritiken mot vad som hänt med Umeås stadskärna är nog Erik Persson – byggarbetare, HC-punkare (självklart), skribent och engagerad i nätverket Allt åt alla.
Han räknar upp alla institutioner som måste flyttas när kulturhuvudstadsårets planer stressades igenom: Stadsbiblioteket, Umeå teaterförening, Verket, Scharinska villan, Folkets bio… alla tvingas byta adress. Biblioteket är det som engagerat honom mest.
Idag ligger det genialiskt placerat vid busscentralen (här slinker alla in för att låna en bok) snart hamnar även det i den avsides Väven. Bokdepån försvinner, böckerna blir färre och det gamla biblioteket blir butik. Kvarteret bredvid har redan rivits för att ge plats åt shoppinggallerian ”Utopia” (ja, alla umebor skrattar åt namnet) som dessutom ska få ett litet gated community med tio lyxiga radhus på taket.
Det hela handlar om gentrifiering menar Erik Persson.
– Vi ska ha 80 000 nya invånare till år 2050, men vilka tänker vi oss att de är? Flyktingar?
Svaret är ganska givet. Medelklassen tar över stan. Den medelklass som gillar kultur.
Erik Persson har gett upp fajten om biblioteket. Men han är nöjd med protesterna. De kommer inte från en konservativ kulturelit som ogillar förändring utan har varit folkliga. Många kvartersföreningar har bildats runt om i stan. På hans egen hemadress Ålidhem finns en särskilt aktiv grupp. Ett område som hittills varit väldigt blandat men nu ska renodlas till ett studentområde.
Jan Björinge borde vara nöjd.
Kulturhuvudstadsåret har redan skapat tillväxt i kultursektorn. Kanske inte på det sätt man tänkt från början. Men debatten om vad Umeå ska vara i framtiden har formligen exploderat i kulturhuvudstadsårets kölvatten.
– Det är en liten stad, säger Erik Persson. Diskussionen har blivit stor.
Den motkultur som verkar finnas i stans DNA tycks blomstra än en gång. Tack vare EU. Självklart ryktas det om oväntade manifestationer. Protester.
Det är svårt att inte bli glad. För alla inblandade.
