Hund bland hermeliner
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-08-30
Seriejycken diggad av Bajenfans och finkultur har blivit kult
Jag plockar fram alla gamla volymer. Tidigt i den första reser Rocky till New York. Han ska bo hos en avlägsen vän, på en gata i Harlem där taxichauffören knappt vill sakta in. Rocky ringer på porttelefonen medan en gorilla stirrar på honom med armarna i kors. För varje ruta kommer gorillan närmre, och under tiden pladdrar den avtrubbade vännen från porttelefonen. Den sista rutan visar hur Rocky kokas levande i en stor kittel.
Jag planerade att inleda med att konstatera hur otänkbar den strippen vore i dag. Rocky har alltid haft extrem socialrealism som signum, men serieformatet erbjuder samtidigt en möjlighet till övernaturliga inslag. En möjlighet Martin Kellerman alltså tog tillvara på ibland, men som knappast förekommer längre. I stället har det reducerats strikt till barerna, kaféerna och samtalen. Det är nuförtiden inte ovanligt att en stripp visar identiska bilder, bortsett från arm- och munrörelser. Tänkte jag skriva.
Men efter att ha bläddrat igenom albumen och läst jubileumsutgåvan så förstår jag att det är en efterkonstruktion. I själva verket har inte mycket alls förändrats. Kellerman skriver själv i sin introduktion att han lagt ner mycket mer kraft på att få varje ruta levande de senaste fem åren, jämfört med de tidigare tio.
Och visst finns en annan skärpa i detaljerna i de senare verken, men ordrikedomen är densamma, det vill säga enorm. I de tidiga volymerna kan pratbubblorna hänga ner så långt att det enda som återstår är två hakor. Min teori visar sig ohållbar också åt andra hållet. De senare stripparna träder faktiskt visst ur realismen vid väl valda tillfällen. Exempelvis genom en skylt i bakgrunden som lyder: Vänd ilskan mot kassörskan.
Utgåvan sammanställer de senaste fem åren i Rockys liv. 1 217 strippar. I många fall saknas punchlines i ordets rätta bemärkelse och komiken finns i stället insprängd överallt, i formuleringarna. Blicken är den observerande flanörens. En utomstående blick som tycks komma av ett yrke som tvingar en att hämta stoff inifrån. Ett sådant icke-yrke får Kellerman att ständigt sätta sig in i andra människors tillvaro, yrken och vardag. Alltså en medmänsklighet, som döljs av det cyniska tonfallet.
Allt som är fantastiskt med serien har redan sagts. Men något som blir tydligt när jag läser femhundra sidor i stället för några rutor i dagstidningen är att även Rockys ursprungskoncept har en begränsning. I längden kan det bli tjatigt. Åtminstone i denna bok behövs mer än observationer kring bardisken. Och det levereras.
Vissa partier är underbara. De uppstår när Rocky knuffas ut från sitt hörn. När något drabbar honom som inte går att kontrollera. Närmare bestämt när han skaffar hund och framför allt kärlekshistorien med Edith. Hunden är ett impulsbeslut som han åtgärdar efter bara några dagar, men ägnas mycket ångestutrymme.
Edith är på alla sätt en unik karaktär för serien. Innan henne stod Maja för det enda långvariga förhållandet. Det tassades kring ämnet att skaffa barn några gånger. Men hon lyckades aldrig ruska om Rocky på samma sätt som Edith. Bortsett från kaoset som deras förhållande utgör, så leder det också serien till helt outforskade områden. Terapi, nykterhet, utövande av sport och till och med flytt från Stockholm.
Min efterhandskonstruktion beror nog på att serien åldras i samma takt som livet. Det är en riktig människa vi har följt i femton år, och förändringarna är lika omärkbara som för vem som helst. Vänner tonas ut, inte genom dramatiska uppbrott, utan allt längre tid mellan telefonsamtalen. Grodan Smacks är en ny karaktär som medverkar i nästan lika hög grad som huvudpersonen, medan många saknas. Först i efterhand verkar skillnaderna enorma.
Karl Ove Knausgård tangerar detta i sitt fina förord. Händelser som just då var aktuella börjar senare fungera som tidsmarkörer i vilka vi fäster våra minnen. Vulkanutbrottet på Island. Vi minns kanske nyhetsrapporteringarna, var vi såg dem. Men egentligen var det oviktigt för våra liv.
Att Knausgård, som blivit förläggare för Rocky i Norge, skriver förordet är talande. Serien har varit populär länge men först på senare tid lyfts fram i Babels studio och andra finkulturella omgivningar som bevis för att lite edgy, misogyn humor minsann kan gå hem där med.
Bajenfansen kring Zinkensdamm har på sätt och vis blivit bestulna. Samtalet har kanske inte förflyttats helt, men åtminstone utvidgats. Målgruppen jag förknippar med Rocky än en annan. Det finns något pompöst i tendensen att i minsta detalj analysera och dissekera undantagen som slinker mellan ramarna och höjs upp från sitt sammanhang. I det här fallet en underhållande serie. Precis som jag gör nu.
Jack Hildén
