Maggies järnsläpp
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-02-08
Thatchers förakt för svaghet slår tillbaka mot henne själv i nya filmen
Thatchers fans har kallat det respektlöst att skildra henne som gaggig gumma, medan kritikerna har varnat för att det gör monstret mänskligt. Båda har rätt på sitt sätt. Precis som varje lyckad biopic hittar Järnladyn en vinkel som avslöjar allt. I det här fallet genom att använda damens demens som ramberättelse. Det är en film som hårt men rättvist låter Margaret Thatchers förakt för svaghet slå tillbaka mot henne själv.
Flera filmkritiker har dock sett Järnladyn som en försonande biografi.
Roger Wilson menar i sin debattartikel att Järnladyn inte visar ”vare sig Thatchers eller Thatcherismens skuggsida” – trots att han tidigare i texten korrekt konstaterat att filmen utspelar sig i ”senilitetens mörker”.
Det är bland memoartravarna och de inramade fotografierna som hon tvingas konfronteras med sitt eget liv. Berättarperspektivet är inte irrelevant. Snarare förklarar det varför hennes kritiker inte får några ansikten eller inga intelligenta röster, vilket Malin Krutmeijer anmärkte på i lördagens artikel.
Faktum är att Järnladyn inte innehåller en enda scen där Thatcher inte är med. Filmen utspelar sig helt och hållet i den åldrade Thatchers dimmiga minnesvärld. Plötsligt klarar hon inte av att hålla kvar skygglapparna som den ideologiska övertygelsen erbjuder utan drabbas av tvivel. Plötsligt är hon inte stark nog att stålsätta sig utan vrider sig av ångest i sängen.
Därför är inte Järnladyn en film som belyser 80-talets lönerepression, som lade grunden till dagens kapitalistiska kris, eller privatiseringarnas pris. Det är en film som reducerar Thatchers person till en hård kärna och låter berättelsen växa utifrån den.
Järnladyn spårar Thatchers politiska kompass till hennes narcissistiska självrättfärdighet. Premiärministern framstår som en människa som kräver samma sak av andra människor som av sig själv, men likt ett barn i trotsåldern inte förmår ta in andra människors perspektiv.
Med andra ord knappast någon äreräddning – snarare en påminnelse om varför självrättfärdiga strebrar borde studera jantelagen. Även den hårdaste metall bryts till slut.
Jacob Lundström
