Stackars lilla Maggie

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2012-02-04

Filmskaparna försöker ärerädda Margaret Thatcher från sig själv. Malin Krutmeijer tycker järnladyn är värd bättre.

En stund in i Järnladyn leker jag med tanken på hur filmen hade varit om den inte hade handlat om Margaret Thatcher. Svaret är: outhärdlig. Plötsligt avslöjar sig en sliskig rulle där en åldrad kraftkvinna blickar tillbaka på sitt storartade liv – och störst av allt var ändå kärleken. Till och med kvinnans senildemens är i själva verket kärlek. Hon kan helt enkelt inte acceptera att maken är död sedan länge, utan fortsätter att umgås med honom. Han har varit stöttepelare och spjuveraktigt charmtroll i ett, alltid redo att erbjuda vår hjältinna en varm vardag mellan ronderna i yrkeslivets boxningsring.

Det är tur att filmen har Meryl Streep i huvudrollen och, framför allt, att den handlar om Thatcher. Rena fakta tillför viss stadga och beska, även om man häpnar inför hur filmskaparna lyckas mjuka upp konturerna av en av vår tids mest kontroversiella politiker.

Som Storbritanniens premiärminister 1979-1990 genomförde Thatcher bland annat privatiseringar, bekämpade fackföreningar, gick i krig mot Argentina och avreglerade finansmarknaden. Storbritanniens tillväxt ökade kraftigt, men till priset av vidgade inkomstklyftor, massarbetslöshet och fattigdom.

Thatcher var, som Katrine Kielos visar i sin essä ”Myten om järnladyn – bilden av Margaret Thatchers ekonomiska politik” (Arena idé), en kombination av marknadsliberal och moraliskt konservativ. ”Ekonomin är medlet – målet är människans själ”, som hon själv uttryckte det i en intervju i Sunday Times 1981. Retoriskt känns hennes idéer om att bota ett folk som infekterats och passiviserats av sjukdomen socialism igen hos de svenska Moderaterna; och Göran Hägglunds begrepp ”verklighetens folk” ligger inte långt från Thatchers åberopande av hedersknyfflarna i hemstaden Grantham.

Inget av detta har jag dock lärt mig av filmen. Regissören Phyllida Lloyd, känd för Mamma mia!, och manusförfattaren Abi Morgan vill nämligen visa Människan och Kvinnan Thatcher. Alltså får vi möta henne svårt åldrad, mentalt eroderad och fixerad vid sin döde man Denis. I Jim Broadbents nationalstereotypa gestalt (”chin up, old girl”) hotar han absurt nog att dominera filmen.

Den politiska karriären skildras i minnesbilder. ”Kvinnan av folket” genomgår en remake till ”ledare”, ger svar på tal med kända Thatcher-citat och visar principfasthet. Men hon skriver också, ”som mor” och till smäktande stråkar, personliga brev till döda soldaters anhöriga under Falklandskriget. På ljudbandet speglar en och annan pliktskyldig mening den oerhört hårda kritiken mot Thatcher, men den dränks i vad filmen faktiskt visar.

Visuellt representeras motståndet mot Thatcher av så kallade uppretade folkmassor och IRA-bomber. Kritikerna får inga ansikten, inga intelligenta röster, de blir pöbel och terrorister.

I gengäld lånar en av världens mest hyllade skådespelare sitt ansikte till Margaret Thatcher, i en fantastisk trolleriakt av Oscarsvinnartyp.

Den sympatiska, familjära känslan på Thatcher-sidan förstärks ännu mer av att hennes politiska bundsförvanter spelas av skådespelare som vi kunnat bekanta oss med i tv-deckare som Poirot och Morden i Midsomer.

Mot slutet görs järnladyn rent av till feminist, när hon först sviks av männen i det konservativa partiet, och sedan träder ner från sin post genom en korridor av tårögda, tacksamma kvinnor.

Har filmskaparna velat ärerädda Margaret Thatcher från sig själv genom att förminska hennes motståndare, skriva om och sentimentalisera?

Inget kunde väl vara mer missriktat. Thatcher hade faktiskt förtjänat en sannare och bättre film.

Malin Krutmeijer