Ni lovade att stå upp för Assanges publiceringar
Johannes Wahlström rapporterar från rättegången i Englands Guantanamo
En timmas bilresa från centrala London, på den plats där staden efter en rad kolerautbrott i slutet av 1800-talet förlagt sitt avloppssystem, där idag resterna av trasproletariatet tillsammans med nyanlända flyktingar spikar igen spruckna fönsterrutor med plankor, och där dubbelfiliga motorvägar möts av en strid ström av lågt passerande flygplan, ligger Englands ökända motsvarighet till Guantanamo: fängelset Belmarsh.
I Belmarsh har Wikileaksgrundaren Julian Assange suttit det senaste året i väntan på utlämning till USA. Beslutet att utlämna honom har redan undertecknats av den brittiska regeringen, men Assange har vänt sig till brittisk domstol för att bestrida det.
– Jag kan knappt tro att det är sant att Assange hålls här i Belmarsh, i denna skithåla, bland de farligaste mördarna, galningarna och terroristerna i landet, säger en ung brittisk åklagare som fått i uppdrag att bistå de amerikanska myndigheterna med att få Julian Assange utlämnad till USA.
Åklagaren sitter i ett väntrum utanför rätten och pratar med låg stämma med en fångväktare. Väktaren, som har östafrikanska rötter ser sig omkring som för att försäkra sig om att ingen överordnad hör honom.
– Min pappa var politiskt engagerad och fick ruttna i fängelse för det i sitt hemland, så tro inte att jag inte fattar. Vi fattar alla att det här är ett politiskt spektakel inte en rättegång. Det här är ju Assange, en hjälte som Snowden, inte en kallblodig mördare.
Här i Woolwich Crown Court, som egentligen är ett annex till Belmarshfängelset, avgörs nu Assanges öde, och här är fångarna skyldiga tills motsatsen är bevisad. Med stöd av anti-terrorlagstiftning sitter många fångar här på obestämd tid, utan åtal, och utan dom. De som får sin sak prövad i rätten leds in från sina celler i Belmarsh genom underjordiska tunnelsystem och hamnar i en parallell del av rätten, i en bunker omgärdad av skottsäkert glas.
Denna glasbunker kommer under veckan att vikas till en av världens mest kända journalister, min vän och kollega Julian Assange, Wikileaksgrundaren som under de senaste tio åren avslöjat fler korruptionshärvor och krigsbrott än någon publikation i världen.
När Assange leds in av vakterna placeras en lunta dokument på hans bänk, det är bland annat åtalspunkterna. Assange tar fram ett par trasiga läsglasögon och försöker med märkbar svårighet tyda vad rätten har lagt fram mot honom och som hans advokater framför glasmuren nu försöker skydda honom från. Genom gluggarna i glaset har han dessutom svårt att höra och gestikulerar till domaren, som låtsas om att hon inte förstår.
I den publika kammaren bakom ett annat skottsäkert glas sitter jag tillsammans med Wikileaks chefredaktör, EU-parlamentariker, en delegation från Reportrar utan gränser, PEN-klubben, Regissörer och familjemedlemmar. När Assange tittar upp mot oss knyter vi gemensamt våra nävar i solidaritet, för vi har just fått höra vad Trump-administrationens åklagare lagt fram till den brittiska rättens anti-terrordomare.
– Assange har gjort sig skyldig till att ha mottagit hemliga amerikanska uppgifter från en källa inom den amerikanska militären. Detta är olagligt handskande med hemliga uppgifter. Vidare har han olagligen tillgängliggjort dessa hemliga uppgifter till allmänheten och därmed äventyrat amerikanska intressen.
Ja, det omfattar mycket riktigt alla som olovligen tagit emot eller publicerat hemliga amerikanska uppgifter
Åklagaren säger att dessa skäl räcker mer än väl för att domaren ska godkänna en utlämning till USA och tillägger att Assange dessutom hjälpt sin källa, samt att hans publiceringar utsatt amerikanska informanter för fara, även om inget konkret materialiserades av den faran.
När domaren frågar om åklagarens tolkning av lagstiftningen kan innebära att journalister som handskas med hemliga uppgifter också kan omfattas av repressalier, så svarar denne helt öppet efter en viss betänketid – Ja, det omfattar mycket riktigt alla som olovligen tagit emot eller publicerat hemliga amerikanska uppgifter.
Samtidigt som åklagaren släpper sitt bombnedslag om att alla journalister står på tur, så letar sig en välklädd amerikansk tjänsteman genom raderna i rätten och delar ut pressutskick tryckta på miljövänligt papper. Med samma bestämda vänlighet som en dammsugarförsäljare ger han en var till journalisterna i rätten. I pressutskicket står det att åtalet mot Assange på intet sätt är ett angrepp på journalistiken, Assange är ju inte ens en journalist.
Alla lovade och bedyrade att stå upp för Assange den dagen det handlade om publiceringarna
Efter att på nära hand ha bevittnat den utdragna processen som malt ned Assange och efter att ha arbetat med honom och hans avslöjanden sedan tio år tillbaka så kan jag inte annat än att slås av en djupt obehaglig deja vu-känsla. Inte bara för att åklagaren för tio år sedan i samma domstol, med samma övertygande ton bedyrade att det dåvarande åtalet inte hade något med Assanges avslöjanden att göra. Och inte heller bara för att en stor del av presskåren okritiskt återrapporterade pressutskick istället för att bedriva journalistik. Utan framförallt för att hela spektaklet känns så riggat.
I tio års tid har jag hört mina kollegor säga att fallet Assange inte handlat om publiceringarna. Alla som varit med och publicerat genom åren, alla journalister och redaktörer på Aftonbladet, SVT, SVD, DN, SR, alla professionella yttrandefrihetskämpar, människorättsorganisationer och fackförbund lovade och bedyrade att stå upp för Assange den dagen det handlade om publiceringarna.
Och nu hålls Assange fången i Belmarsh, snart överlämnas han till Trumps USA där han väntas dömmas till 175 års fängelse för publiceringar som tusentals av oss gjort tillsammans. Om idag inte är den dagen då alla måste resa sig upp, då finns inte den dagen.
