Friheten på nätet gör oss nationella
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-29
För varje dag som går framstår just den här sommaren som tidpunkten då vi kollektivt och slutgiltigt gav upp vår längtan.
Vem längtar längre till något annat?
Svenskarna väljer nästan mangrant att semestra hemma i Sverige i år. Britterna likaså.
Det har relativt lite med finanskriser och ekonomi att göra. En charterresa till, säg, valfri grekisk ö är ju inte på något vis dyrare än en vecka på en gotländsk strand. Snarare är det en tyst överenskommelse som växt fram. Ett gemensamt beslut om ”borta bra, hemma bäst”.
Omvärlden är inte längre – eller i alla fall inte för ögonblicket – något man drömmer om att få uppleva på plats. Andra kulturer ter sig alltmer som lite bekvämare att ta del av från betryggande digitalt avstånd.
Möjligheten att i realtid vid sitt skrivbord se, höra och uppleva allt – från uppror i Iran, en herrmodevisning i Paris eller en popkonsert i Vancouver – öppnar lika många gränser som den stänger. Med den skillnaden att den sistnämnda är relativt självvald.
Jag tror ju att allting hör ihop. I förlängningen får allt även en politisk effekt. Alltings tillgänglighet är en välsignelse för många av oss. Men för lika många väcker det en fråga man knappt våga uttala högt: Är vi kapabla att handskas med så här mycket valfrihet?
Den tsunamivåg av nyprovinsialism och nationalism som just nu drar genom ett ständigt uppkopplat och självutnämnt supermodernt Europa är en nästan lite överraskande bieffekt av vår gränslösa digitala frihet. En instinktiv motreaktion.
Flockdjuret i oss vill ju kunna enas och samlas kring något. Egentligen är det inte så viktigt vad det är. Allsång på Skansen går bra, precis som Britain’s Got Talent här borta.
Men när ekonomisk kris och skyhög arbetslöshet sammanfaller med nätets nästan anarkoliberala demokratisering och metodiska avveckling av alla former av auktoritära pekpinnar driver det lika oavsiktligt som ofrånkomligt flera av Europas hårdast drabbade områden – Baltikum, Polen, Ungern – mot högljudda högerextremistiska röster som pekar med hela handen.
Varje försommar längtar jag lite efter The Times och The Observers traditionella specialbilagor med rekommenderad sommarläsning där de ber sina litteraturkritiker och några av Storbritanniens bästa författare berätta vilka böcker de själva tänker läsa på semestern och varför de valt just dessa. Oftast utkristalliserar sig fem–sex romaner som därigenom gör sig smått oundvikliga. Och, utan att jag riktigt någonsin har planerat det, märker jag hur åtminstone fyra av dem strax senare packas ner i min resväska också.
Men så inte i år.
Den här sommaren består urvalet inte av den intressantaste litteraturen från världens alla hörn. I år fick alla medverkande författare och kritiker direktiv från redaktionerna att bara rekommendera inhemska böcker av inhemska författare om inhemska ämnen.
Allting hör ihop.
Andres Lokko
