Biologiska föräldrar inte alltid bäst för barnet
Se över föräldrarollen innan beslut om utvisning
Under den gångna helgen exploderade sociala och andra medier av protester mot utvisningsbeslutet av tvååriga Haddile i skånska Broby. Röster har hörts om att barnkonventionen borde skrivas in i svensk lag så att inte sådana här inhumana beslut kan fattas.
Haddile har levt i sin nuvarande fosterfamilj sedan hon var fyra månader, hennes biologiska mamma är försvunnen. Ändå ville Migrationsverket utvisa henne till en osäker tillvaro i mammans hemland, Frankrike. De flesta människor ser i detta beslut ett klart avsteg från Barnkonventionens portalparagraf om barnets bästa. Och det ser det onekligen ut som.
Men vad som inte diskuteras är att samma konvention innehåller flera artiklar om ett barns rätt till sina föräldrar. Nu står det inte uttryckligen ”biologiska föräldrar”, men det är tydligt att både Migrationsverket (och debattörer i reproduktionsfrågor) åberopar det biologiska bandet som något alldeles särskilt.
Att ett barn som blivit övergiven av sina bioföräldrar borde kunna få ett bättre liv dem förutan är för mig och för andra som protesterat mot utvisningsbeslutet en självklarhet. Men var gränsen egentligen går mellan barnets bästa och barnets rätt till sina föräldrar borde definitivt utredas innan vi har en lag som säger att barn måste leva med sina dagars upphov, hur illa de än har behandlats.
