$nuskigt rika
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-02-25
Emanuel Sidea om eliten som badar i pengar trots finanskris och växande massarbetslöshet
För någon månad sedan satt jag vid poolen på ett hotell i Ho Chi Minh city och läste en av alla dessa finanskrisböcker som kommit ut senaste tiden. Trots global lågkonjunktur var beläggningen på hotellet total, varje solstol upptagen.
En äldre man hänvisades till att lägga ut sin handduk på gräsmattan bredvid mig. Han lade sig till rätta och började läsa i sin Ipad.
– Är inte du George Soros, frågade jag.
– Jo, svarade han när han reste sig med hjälp av sin 40-åriga fästmö.
Ett år tidigare hade han under toppmötet i Davos 2012 varnat för en ”period av ondska” och det ”finansiella systemets kollaps”. När krisen väl bedarrat fann sig nu världens 37:e rikaste man, i en global lågkonjunktur, vid ett hotell i Vietnam där han inte fick plats. Den ekonomiska krisen drabbade majoriteten, men för eliten är det tvärtom goda tider. Det stora problemet är att utbudet svårligen mättar deras efterfrågan.
Under åren 2009–2011 har den mest förmögna procenten i USA ökat sin förmögenhet med 11 procent. Bland de resterande 99 procenten föll inkomsterna med 0,4 procent.
Den stora massan får ta konsekvenserna av den politik som lett till lågkonjunktur och massarbetslöshet. Under 2012 ökade den globala arbetslösheten med 4 miljoner till över 197 miljoner och bland den sällan hörda gruppen av 15–24-åringar är 74 miljoner utan arbete.
Detta beror på hur de olika grupperna får ihop sin inkomst. Samtidigt som 99 procent av befolkningen lever på en förvärvsinkomst har enprocentarna levt på avkastning från aktie- och obligationsmarknaden.
Till följd av politiska beslut för att skjuta till kapital i marknaden så har aktier faktiskt gått mycket bra. I USA kallas det quantitative easing (QE) och också i Europa har liknande fönster öppnats för banker som kunnat finansiera sig billigare än om de hade gjort det på den öppna marknaden.
Effekterna har märkts av i USA, Europa och även i Sverige.
En snabb blick på Stockholmsbörsen visar att börsbolagen stigit med nästan 80 procent i värde sedan januari 2009.
Det finns ett enkelt svar på varför aktiemarknaden presterat så väl. Den politik som EU- och IMF-toppar fört, har lovat att investerare i all trygghet kan placera pengar på börsen – och så har de också gjort.
Avkastningen har varit därefter. Mycket god. Trots monumental lågkonjunktur med massarbetslöshet i Grekland och Spanien. Trots att Cypern står inför en betalningsinställelse. Trots européer som i dag inte kan äta sig mätta.
På andra sidan finns det fåtal vars huvudbry är hur de ska konsumera.
De har inte ens fortsatt på samma höga nivå som tidigare utan dessutom ökat sin konsumtionstakt.
I fjol ökade det franska lyxmodeföretaget Prada sin försäljning med 19 procent till 28 miljarder kronor. Konkurrenten Hermès överträffade prognoserna med att öka 23 procent till 29 miljarder kronor.
Det beror inte enbart på konsumtionen i Asien utan faktum är att USA och Europa bidrar till ökningen.
De tre stora lyxkonglomeraten LVHM, Richemont och Hermès visar alla en tillväxt i Europa på i snitt 8 procent under fjolårets sista kvartal.
Varifrån kommer pengarna? Det är pengar som under de goda åren slussades ut till bankkonton i skatteparadis och nu svårligen kan beskattas när statsskulder ska amorteras.
Det är en helt enorm mängd kapital i skatteparadis.
James Henry, expert på skatteparadis och tidigare chefsekonom på konsultfirman McKinsey, uppskattar att motsvarande 125 000 miljarder kronor gömts undan från beskattning i skatteparadis.
En annan avslöjande siffra kommer från bankerna själva.
De tio största privatägda bankerna gick från att hantera cirka 15 000 miljarder kronor år 2005 till 38 600 miljarder kronor fem år senare, år 2010. Genom intrikata upplägg för så kallade ”high net-worth individuals” kringgås skatter och insyn, men först efter att bankens rådgivare, bankirer och skattejurister fått sin andel.
Under den nu fleråriga debatten om vem som har ansvaret för skuldkrisen i Europa finns två fundamentalt enkla svar som ingen vill uttrycka.
Det är banker som Goldman Sachs, UBS, Credit Suisse och deras gelikar och det är de som har ett bankkonto i ett skatteparadis.
Debatten om fördelning och ojämlikhet måste lyftas och inte ses utifrån ett politiskt höger- eller vänsterperspektiv.
Internationella valutafonden IMF har tidigare varnat för att ojämn fördelning av inkomster är skadligt för en ekonomis långsiktiga tillväxt. Men den stora faran är i själva verket ojämn fördelning av förmögenhet.
När ingen vill förstöra stämningen och debattera dessa frågor fortsätter eliten att spendera på ett hänsynslöst sätt. Prognosmakarna på konsultfirman Bain & Co spår att lyxkonsumtionen kommer växa 4–6 procent per år till och med 2015.
Den starkaste trenden tycks vara att hälften av lyxkonsumtionen läggs på upplevelser. När man redan har hus på Franska rivieran, slott på landsbygden i Europa och lyxvåning i London, garderober överfulla av designerkläder och smycken, dussintals bilar i garagen och äger en andel i privatjet, då återstår endast ständigt nya upplevelser.
Alan Rogers, ägare till en av dessa lyxresearrangörer, kallad Red carpet, i London förklarade att han tillfredsställer elitens alla märkliga önskemål – så länge de inte bryter mot juridikens lagar.
Men gravitationens lagar ger han ändå en match.
En klient ville skjuta upp en egen rymdrobot från Kiruna. Jodå, det var dyrt, men gick alldeles utmärkt.
Emanuel Sidea
Reporter på Veckans affärer som, som nyligen gett ut en reportagebok om eurokrisen: Skräck och avsky i Europaland