Viss kultur kräver att jag tar antidepressiva
Tänk om psykisk ohälsa påverkar våra kulturval?
Ibland undrar jag om inte ångest kan ha gjort mig till Sveriges sämst lämpade kulturskribent. För mellan mig och kulturen finns inget filter, en skräckfilm får mig att sluta sova, ett separationsdrama på teater får mig att gråta. Och inte så där lite tårar, utan paralyserande sorg i flera dagar. Det som händer på scenen händer i mig.
Först efter 150 mg antidepressiva kunde jag se första säsongen av ”The wire” – halvt domnad gick det an att se mord på figurerna jag kommit att tycka om. Men det var ändå för mycket. För verkligt. Inte ens näst högsta dosen hjälpte längre. Kan man bygga sin kulturpenna på att bara konsumera filmer med Jack Black? Och Netflix-serier som ”Love is blind, habibi”?
I Jessica Haas Forslings nya bok ”Sertralin” (Mondial) skriver hon personligt om depression och en passage handlar om filmkonsumtion. ”Jag bad honom om datorn. In i det skitigaste av Netflix. Det fick inte vara fint och långsamt, fick inte vara Oscarsbelönat, då skulle transportsträckorna vara långa och tankarna ges utrymme. Det måste vara snabbt, spektakulärt och förutsägbart.”
Boken beskriver också effekter av antidepressiva medel. Tabletterna tar bort spetsen på ångesten, men de tar också bort glädjetopparna. Att inte kunna gråta och skratta fullt ut fastän man vill är inte befriande, det är ett nytt fängelse.
Egentligen är det konstigt att det inte har kommit fler böcker och kulturyttringar om effekterna av antidepressiva med tanke på att elva procent av svenskarna äter dem.
Och det har ökat för varje år de senaste 15 åren. Vad som är riktigt skrämmande är att den största ökningen de senaste fem åren finns bland barn och unga. Andelen flickor i åldern 10 till 14 år som fått ett antidepressivt läkemedel har vuxit.
När så många i det här landet lider av psykisk ohälsa kan man undra hur det påverkar vad vi konsumerar i kultur och nöje?
Det finns en etablerad idé om att välutbildade, finsmakare med mycket kulturellt kapital mer än andra tar till sig ”finkultur” på Operan, Dramaten och Draken film. Medan gemene man läser deckare och ser massproduktioner på streamingtjänster.
Men jag saknar psykisk ohälsa som parameter. Tänk om den delvis förklarar vad vi väljer. Om man redan har problem i sitt liv, sin vardag, familjen och ett arbete där man känner sig nedvärderad, varför ska man gå och se ytterligare bekymmer på scen när man redan fått nog av det i sitt liv?
Jag vet att vi människor är mer komplexa än så, och jag menar inte att trötta människor enbart vill konsumera lättsam kultur, jag menar bara att det lättsmälta fyller en funktion. För att parafrasera Karl Marx: Netflix är opium för folket. Jämte Sertralinet.