Ingen fattade att det skulle bita dem i röven
Vansinne att de inte begrep att det här inte går att försvara
Det förvånande är inte att idealismen lyser med sin frånvaro. Det konstigaste med skandalerna kring sossarnas bedrägeriverksamhet, kallad lotteriförsäljning, är att ingen i partiet varit paranoid nog att begripa att detta förr eller senare skulle bita dem i röven.
Goda argument för att känna tilltro till politiker har saknats länge. Insikten om att folkvalda inte är mer principfasta, pålitliga eller reko än andra är bara en sorglig men naturlig del av vuxenblivandet.
Men nog borde ett parti av socialdemokraternas storlek ha någon liten rackare i ledarskiktet orolig och cynisk nog att fråga sig följande:
- Kan vi förklara det här om journalisterna ringer?
- Går det att beskriva hur vi jobbar med lotteriförsäljningen på ett sätt som inte får oss att framstå som djävulen?
- Finns risk att medier kommer att granska oss och om inte annat därför skäl att se över vad som pågår i den redan många gånger skandaliserade verksamheten?
Nu står de avklädda.
Fåniga utfästelser om bot och bättring stammas fram. Några avgår efter att lojala företrädare ute i landet varit lagom arga på precis lagom höga företrädare.
Partiledare Andersson är ”besviken” och ”förbannad”, partisekreterare Baudin i stället ”ledsen” men också han ”förbannad”.
Hur hade det varit om någon av dem i stället visat intresse och lite vanlig sund misstänksamhet tidigare? Till exempel för ett år sen. Det är väl det som är Baudins uppdrag snarare än att beklaga i efterhand. Det är väl partiets absoluta toppskikt som gjort sig skyldiga till den slappa underlåtenhet som nu ger Tidöpartierna öppet mål att lagstifta bort en bärande del av det största oppositionspartiets finansiering.
Om jag ska prata med stora vuxenrösten – HUR VAR DET HÄR DÅ? – trots att alla beter sig som dumma barn, vill jag säga att jag tycker det vi ser från sossarna om lotteriet är ett uttryck för svensk politisk kultur så som den kommit att bli.
Vi har utvecklats till ett sånt land, där ingenting riktigt är fel förrän i efterhand, och då är alla överens om att det är jättefel och ska beklagas intensivt.
Detta gäller såväl socialdemokratin som de andra partierna. Ingen är oskyldig.
Jag förväntar mig tyvärr inte ens en bättre kalibrerad moralisk kompass än så.
Men nog borde varje stor organisation åtminstone hålla sig med minst en person som funderar över hur i hela helvete saker ska se ut när de kommer fram.
