I pratets mellanrum
PELLE ANDERSSON träffar Mirja Unge – Aftonbladets litteraturpristagare 2007
Den första snön yr vasst över Vasaparken i Stockholm. Jag står bredvid fotografen och håller i Mirja Unges handväska. Hon sitter på soffan, ska le i kylan. Vinden rycker tag i nackhåren. Mirja Unge ler. Och vi söker skydd på Café Ritorno.
När jag läste om dina böcker, slog det mig hur oerhört skicklig du var redan i debutromanen Det var ur munnarna orden kom – hade du skrivit länge redan då?
– Ja, det hade jag. Jag ville bli författare väldigt tidigt. Det började med att jag gillade att läsa. Det är samma grej – att vara i en annan värld i världen. Jag läste mycket svensk skönlitteratur: Harry Martinson, Birgitta Trotzig, Moa Martinson ... har du läst Jon Fosses Melancholia?
Nej.
– Den måste du läsa, den är helt fantastisk. Jag har läst mycket av hans dramer också, men hans romaner är något helt annat – en hel värld. Jag var inte mig själv på flera dagar.
Har du skrivit romaner hela tiden?
– Nej. Jag har nog poetkomplex. Jag ville bli poet från början och sökte in på Skurups skrivarlinje med poesi som blev sågad hela tiden. Det var så svulstigt och hemskt, men sen fick jag i uppgift att skriva en novell, och då kom jag in.
Då började jag skriva prosa. Men jag vävar nog in mycket poesi, varje mening är poesi, liksom, varje ord är viktigt, rytmen ... men så rycks jag med av tankeflödet och då blir det syftningsfel. Men det är inte medvetet, huvudsaken är att läsaren hänger med.
Vad hände efter Skurup?
– Sedan gick jag litterär gestaltning på Göteborgs universitet, men debuten Det var ur munnarna orden kom hade jag redan börjat skriva på Skurup, Minnas värld skapades redan då.
Många författare jobbar med frånvaro, ett yttre hot som hotar att krossa en idyll, men du jobbar med en extrem närvaro, en nästan klibbig klaustrofobi. Varför?
– Det är inget jag tänker ut. Det blir så av sig självt, rent intuitivt. Det är samma sak med karaktärerna, i den senaste boken, novellsamlingen Brorsan är mätt, blev det flera brorsor. Det är inget jag tänkt ut innan. Ingången till en novell eller roman är en stämning. Rummet, människorna och platsen växer ur den stämningen.
Det händer ofta att man som läsare står där lämnad, lite ensam, precis som flera av dina unga kvinnliga huvudpersoner?
– Jag har svårt med: ”Det ordnar sig.” Jag kan inte skriva så. Det är ofta inte för djävligt när jag lämnar mina karaktärer, det ska finnas en öppning, eller i alla fall en situation där man kan känna att hon får bära med sig detta, en känsla av ”vi får se vad som händer”.
Ett slags tröst? För jag känner ofta att tjejerna i dina böcker inte är offer. Som Bente i romanen Järnnätter – jag känner att hon kommer att fixa det, jag blir aldrig orolig för hennes skull?
Mirja Unge ler, skrattar, när hon svarar:
– Det är ju bra ... men jag brukar inte själv oroa mig för mina romankaraktärer.
Det är bara jag som söker tröst och trygghet.
– Men jag har aldrig kunnat skriva så. Jag skriver tills jag inte kan ta historien längre. Och då slutar jag.
Som med novellen Roslagsbussen i Brorsan är mätt, flickan kliver av efter att någon tafsat på henne. Men man känner att hon kommer att klara det.
– Ja, jag tror de flesta känner att mina karaktärer har en inre styrka. Och det kan bero på språket – det finns en kraft i det, ett driv, en drivkraft. Hade språket varit skört och fragmentariskt hade man säkert varit oroligare.
Språket blir livlinan, men för mig är det så uppenbart att du vill beskriva grupper och människor som annars inte beskrivs, stämmer det?
– Det är inget medvetet beslut. Jag söker inte aktivt upp olika miljöer. Det kan vara saker jag hör, något jag sett på tv, någon film, en bok jag läst, allt möjligt – ibland kan det vara något jag själv upplevt, det är olika saker som driver mig. Jag tänkte faktiskt på det senast i dag. Jag fick ögonkontakt med en uteliggare och efter ett tag kom han fram till mig förstås. Han började snacka och så satt vi tillsammans ... jag är nyfiken på människor. Inte för att han kommer att hamna i en novell, men jag var nyfiken på var han hade sovit i natt.
Men det ser ut som om du medvetet söker dig till och vill beskriva arbetarklass, underklass och utanförskapsmänniskor.
– Nej. Jag hamnar där av nyfikenhet. I novellen Vindsvåningen i Brorsan är mätt är det tydligt att det är två tjejer från två olika klasser, men de kanske inte förstår det själva – men jag upptäckte det efter ett tag – och att det är därför de har problem att kommunicera med varandra. Men det viktigaste för mig är att inte fastna, men så länge jag är nyfiken så gör jag inte det. Men jag har inte valt att bara skriva om arbetarklassen. Jag skriver också för min egen skull, för att det är roligt för mig. Jag tänker inte på läsaren, det påminner min redaktör mig om ibland.
Så klassperspektivet är inget medvetet val?
– Nej, men jag tycker det är jättespännande med klassproblematik. Det finns en novell av Tjechov som jag tycker oerhört mycket om, som jag tror heter Mötet. Det är en jättekort novell. Det är två personer som möts, två gamla klasskompisar som båda har bytt klass helt och hållet. Den ene luktar gott av dyra parfymer, den andre av stekos. Den novellen fångar mycket av det där. Men jag jobbar inte medvetet med det, jag jobbar intuitivt och förstår först efterhand vad jag håller på med.
Gör det att du skriver långsamt?
– Ja. Jag skriver för hand, max en sida om dagen. Men jag skriver inte om, när jag väl skriver en mening så sitter den där. Många är sådana att de skriver en massa och sedan vaskar de fram några korn, sådan är inte jag. Jag skriver det jag skriver. Och jag måste ligga i soffan. Jag får prestationsångest framför datorn – den står och surrar och vill mig något ...
... och du undrar vad?
– Ja ... men det blir en distans till orden med datorn också. Medan de är i mitt block är de bara mina krumeluxer, liksom. Det är inte så pretentiöst. Jag vill att det bara ska vara en värld som jag är i och som finns i mitt huvud. Och det är så det ska bli för läsaren: att komma in i den världen. Det är det jag gillar med skrivandet att vara i den här världen – så fort jag skrivit ut det på papper så kommer världen långt ifrån mig. Då är jag lämnad, då är jag utanför världen och jag kan inte komma in i den i efterhand genom att läsa texten. Det är bara när jag jobbar med den som jag är i den.
Du är alltså på samma plats som läsaren, världen vecklas sakta ut framför dig?
– Ja, jag vet oftast inte vad som ska hända och det som är undertext för dig är undertext också för mig.
Men du befinner dig alltid i familjerelationer, eller hur?
–Ja, det gör jag väl. Men i Motsols försökte jag skriva en väninneroman‚ men den havererade ...
Ja, även där hamnade huvudpersonen hemma hos familjen ...
– Det är det jag menar. Den havererade, den ena väninnan dog ju, och den andra fick åka hem.
Men varför är familjen så viktig?
– Det vet jag inte.
Är det bara så att det är där det händer?
– Jag gillar ju Norén på grund av det. Jag gillar att läsa om det. Men jag vet inte varför. Jag kan bli trött på mig själv: nu hamnade jag här igen, farsan. Men jag försöker fly kontroll, skriva intuitivt och då måste jag tillåta mig att hamna precis var som helst. Andra kan improvisera vid pianot, det kan inte jag. Men ge mig papper och penna.
Men det är ju också så att familjerelationerna kan man aldrig fly från. Även om man bryter med sin familj och flyttar någon annanstans så finns de ju där …
– … som en verklig undertext!
Familjen är en bra plats för stämningarna i dina böcker. Är det samma sak med pjäserna?
– Nej, den enda som jag skrivit handlar om en våldtäkt. Det är fyra ungdomar på vischan och de lider av samma klaustrofobi som mina andra karaktärer – de vet att de inte kan komma därifrån, det finns inget att göra och det triggar fram den där övergreppsgrejen … så klaustrofobin finns där och de utsatta tjejerna … huruvida de nu är utsatta …
Är det många som sätter likhetstecken mellan dina böcker och dig?
– Ja, det gör man ju ofta. Det tror jag. Det var lite lustigt med Järnnätter – många journalister blev förvånade när de träffade mig. Det förväntade sig en svärande, spottande och ganska grov tjej, precis som Bente och så satt jag där. Jag svor inte en enda gång.
Jag tänker mig att författare jobbar som skådespelare, vi går in i olika roller, tar fram och förstärker delar av oss som vi behöver för att skapa en karaktär – det är ju det som är så roligt med att vara författare: att undersöka olika karaktärer, olika situationer i fantasin …
Det kan kännas befriande med dina böcker – det är fiktion och ingenting annat.
– Ja, för mig blir det alltid fiktion. Det andra skriver jag i dagbok och det är inte litteratur. En berättelse kan börja med en djupt personlig känsla, men den blir alltid fiktion för historien hittar sin egen väg. Men det blir ändå oerhört verkligt och äkta för mig och ibland kan jag nästan börja tvivla på om jag varit med om något på riktigt eller bara skrivit om det … har jag en brorsa eller inte?
Jag trodde att du skulle skriva en stor bred episk roman och så blev det en novellsamling på sexton noveller, vad kommer nästa gång?
– Det vore roligt att skriva en stor episk berättelse någon gång, eller en diktsamling – men jag vill skriva barnböcker också …
Känner du en press att skriva en stor roman?
– Ja, det gör jag väl, men jag försöker att inte känna efter vad andra vill att jag ska göra. Det är nödvändigt att jag hittar rytmen, musiken i språket, annars hamnar jag bara i någon sorts harvande. Jag låter mig invaderas, det handlar om att hitta tonen.
Juryns motivering:
”Sörru”, ”Sånt”, ”Jaså, jaha”, ”Jäkligt”, ”Jaså va?”, ”Näe”. De där småorden som vi fyller ut pratet med när vi inte riktigt vet vad vi ska säga. De är bara ett slags murbruk mellan de tunga, mer kompletta, tegelstenssatserna. Tror vi.
Men egentligen säger de mycket mer; de avslöjar vilka vi är och varifrån vi kommer. Årets pristagare har konsekvent befunnit sig i detta pratets mellanrum, men också i samhällets utkanter.
Hennes berättelser har ofta handlat om människorna i marginalen, de som söker ett hem – och ett språk. I sina historier, ända sedan debuten med Det var ur munnarna orden kom till årets Brorsan är mätt, har hon gjort dessa människor synliga, skrivit med deras språk.
Plötsligt förstår vi, ser människorna och kan läsa genom klassgränserna. Det är en utmaning att befinna sig där – men det vackra, starkt rytmiska språket, manar läsaren vidare in ai liv, efter liv, efter liv. I årets novellsamling vidgar hon dessutom synfältet och lyckas skärskåda rättssystem, familjerelationer och psykisk sjukdom ur ett underifrånperspektiv.
Det är jäkla stort, sörru. Och därför får Mirja Unge Aftonbladets litteraturpris för 2007.
