Farlig flirt med nationali(s)m
Fredrik Persson-Lahusen varnar för flaggviftande vänsterdebattörer
”Det är värt att tänka på”, menar Katrine Marçal när hon i sin sedvanligt stort uppslagna ledarkrönika i denna tidning (17 maj) kommer fram till att det nog är dags för den krisande socialdemokratin att tala mer om ”identitet, kultur och nationalism” och åter försöka formulera den typ av nationella berättelser som ramade in de ekonomiska reformer med vilka folkhemmet byggdes.
Det finns kanske ”något att ta i här” skriver hennes kollega Daniel Swedin på nätet samma dag när han, som så många svenskar före honom, kastar avundsjuka blickar mot Norges festliga nationaldagsfirande och ger sig ut på jakt efter ”progressiv patriotism” och ”vänsternationalism”.
Det är lätt att förstå lockelsen; nationalismen har under sin tvåhundraåriga historia lyckats skänka legitimitet till de mest skiftande politiska projekt. Man måste dock vara bekant också med dess faror.
Nationalismen är, tvärtemot vad dess ivrigaste förespråkar hävdar, inget naturtillstånd utan en ideologi. Den är sprungen ur det 1800- och tidiga 1900-tal då nya borgerliga eliter flyttade fram sina positioner på det gamla ståndssamhällets bekostnad och till sist krönte den sociala framgången med en ny sorts statsbildning: nationalstaten.
Det damm som omstöpningen rörde upp fick kejsare, kyrka och annat som hittills sörjt för ordning och sammanhållning att förlora sin strålglans. Nationalismen fyllde tomrummet och blev den nya formeln för att skapa samhörighet och skyla över klassklyftor. Att föreställningen om ”ett folk, ett land” samtidigt besatt en förödande kraft bevisades av första världskrigets euforiska uppmarsch och utdragna skyttegravsslakt.
Visst har nationalismen framgångsrikt använts som argument för allmän rösträtt och mot kolonialt förtryck, men sällan har den förmått bidra med mer än delsegrar. De många nya afrikanska och asiatiska nationsfanor som först smattrade så förföriskt i vinden blev snart i stället vad som förhindrade en verkligt frigörande samhällsförändring.
Den unga systemkritiska svenska socialdemokratin avfärdade den stormaktsvurm och det nostalgiska tillbakablickande som kännetecknade stämningarna runt förra sekelskiftet. Så snart de statsbärande ambitionerna gavs företräde anammade man emellertid ett snarlikt förhållningssätt till det förflutna. Nationen gjordes till norm och folket skrevs in i historien på arbetarklassens bekostnad.
Det går, som Marçal, att imponeras av den taktiska trianguleringen, men samtidigt måste man vara medveten om att det nationella vägvalet knappast är en självklar riktgivare för progressiv politik, utan tvärtom riskerar att leda rakt in i en försåtlig återvändsgränd.
Den som ger sig i kast med kollektivt identitetsskapande av nationalistiskt snitt tvingas alltid att slira på sanningen och skildra historien selektivt. På så sätt är Swedins och Marçals tystnad kring folkhemsbyggandets och den norska nationalismens bekanta baksidor talande.
Att högerradikalism och fascism, som ledarskribenterna antyder, kan neutraliseras med alternativ och god nationalism är en villfarelse.
Teoretiskt kan det finnas anledning att hålla isär civil och etnisk nationalism, men i praktiken handlar det om grad- snarare än artskillnader. Också utpräglade medborgarskapsnationer som USA och Frankrike underblåser myter för att mana fram yttre och inre fiender.
Framför allt måste vi inse att SD och andra mörkerkrafter inte företräder nationalismen i förljugen form, utan tvärtom bara förfäktar dess bärande
fundament: ”ett folk, ett land”. Nationalismen som ideologi är illa nog i sig.
Den som tycker att man ska ”ta tillbaka” nationella flaggor och berättelser bör fråga sig om inte just folkhemmets nationalistiska barlast bidrog till att så många av samhällets olycksbarn trängdes bort; och om det folkliga 17-majfirandet verkligen varit ett välfungerande vaccin mot höga murar och högerradikalism.
Nationalismen lever endast så länge den underhålls och även dess minst ögonfallande och till synes mest banala uttryck bidrar till att befästa och göra ideologin naturlig. Att möta nationalism med nationalism är därmed att låta motståndaren diktera villkoren på ett sätt som skvallrar om egen stagnation och förestående kapitulation.
Bäst bekämpas den nationella sjukan med en politik så progressiv och inkluderande att inget sönderfall finns att skyla över med flaggor och mastiga myter.
Kanske är det onödigt att oroa sig över något så oförargligt som två texter från Aftonbladets ledarredaktion. Swedin avslutar trots allt med att självkritiskt fråga om det verkligen finns en ”progressiv patriotism” eller om det inte alltid slutar med ”inskränkthet, instängdhet och exkludering”? Och förhoppningsvis har jag rätt i min förmodan att Marçal skattar frigörande ekonomiska reformer för människor på marginalen högre än nationella berättelser.
Kanske är det minnet av hur den socialdemokratiska arbetarrörelsen 1914 svek sitt löfte att stå upp mot krig och nationalism som gör att jag ändå fruktar att den dörr Marçal och Swedin gläntar på kan komma att kastas upp med katastrofal kraft. Två S-märka skribenter lär inte sätta världen i brand, men hur socialdemokratin och vänstern i stort ställer sig till nationalismen är en av vår tids ödesfrågor.
