Thank you for the music?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2013-04-09 | Publicerad 2013-04-08
Andres Lokko vet inte om han ska tacka Thatcher för hennes oändliga inflytande på musiken.
Martin från Aftonbladets kulturredaktion ringer i samma ögonblick som jag öppnar posten vid mitt köksbord. Martin berättar att Margaret Thatcher har gått bort.
Jag har just öppnat ett kuvert från Storbritannien där Robert Howard – aningen (men bara aningen) mer känd som ”Dr Robert” - sångaren i det idag ganska bortglömda blåögda soulbandet The Blow Monkeys har skickat mig ett exemplar av deras nya album.
Det är verkligen ett sammanträffande som ser ut som en tanke. Ingen ägnade så stor del av sitt sena 80-tal åt att försöka avsätta Thatcher – och ”Thatcherismen” - med musik som Howard. En av The Blow Monkeys största hits hette Celebrate the day (after you), en duett med den så empatiske soulsångaren Curtis Mayfield från Chicago, handlade uteslutande om drömmen att Margaret Thatcher snart skulle dö.
Samtidigt skrev Morrissey, från The Smiths, den knappast speciellt subtila texten till Margaret on the Guillotine.
Och Elvis Costello komponerade Shipbuilding – om Thatchers märkliga invasion av Falklandsöarna - till den rullstolsbundne aktivisten och gudabenådade falsettrösten Robert Wyatt.
Plus, givetvis, både Billy Braggs och The Style Councils samlade produktion under hela Thatcher-eran. Grupper som The Redskins och intellektuella reggaelegender som Linton Kwesi Johnson och Capital Letters – alla skrev de om vilka spillror Thatcherismen lämnade Storbritannien i.
Har någon politiker inspirerat så mycket makalöst ilsken och passionerad popmusik som Thatcher?
Nixon under Vietnam-kriget? Ja, kanske. Men listan med musik – och fantastisk sådan - som protesterade mot Thatchers avveckling av gruvindustrin och, därmed, hela samhällen tonsatte hela min uppväxt.
The Specials Ghost Town och Maggie's Farm, Elvis Costellos majestätiskt ilskna egna Tramp The Dirt Down, Stand down Margaret med The Beat och Pete Wylies The day that Margaret Thatcher dies. Sånger med Kirsty MacColl ända bort till punkprovokatörer som Crass och The Exploited, å ena sidan, och The Communards och Aztec Camera å den andra.
Listan på anti-Thatcherismen i pophistoriens inverkan på den brittiska pophistorien kan faktiskt göras smått oändlig.
Ska vi tacka henne för det?
Rent kulturellt?
Jag vet inte. Men än idag, ganska exakt trettio år efter att de första gruvarbetarna gick ut i strejk i norra England, har hennes på så många vis katastrofalt klasshatiska politiska beslut bieffekter på livet i ett före detta imperium som blir allt svårare att dölja för omvärlden.
Rocklyrikerna från den generation som varnade alla för Thatcherismen fick rätt.
Jag är verkligen inte förvånad över hur Elvis Costellos Tramp The Dirt Down var en av de mest retweetade youtube-klippen över alla europeiska sociala nätverk idag. Eller, för den delen, Billy Braggs Between the wars och Days like these.
Andres Lokko