Anorexian som både giftet och botemedlet
Förstår man inte ätstörningen som motståndshandling så fattar man inte heller Sara Meidells syfte
När jag var tonåring var jag smal som en pinne men kände mig som en flodhäst. Jag dansade, tränade hårt och spydde upp maten med jämna mellanrum. Men så en dag, när jag precis hade utfört min dagliga självspäkningsritual på toaletten, stod min far i hallen och sade med mild stämma: ”Hörrudu, skall du inte sluta med det där?”. Det gjorde jag också kort därefter. Det kanske låter för bra för att vara sant, men ibland kan rätt ord i rätt tid göra underverk.
När jag går igenom höstens böcker om anorexi, men även lite psykoanalytisk litteratur om fenomenet, verkar det som att det är just detta många människor med ätstörningar väntar på – de rätta orden. Vad gör de när de inte kommer? Bristen på ord förvandlas till en önskad brist på näring. Ibland är det inte bara orden utan också sanningen, eller rättare sagt begäret efter det sanningen döljer, som vissa personer tycks sukta efter. Det är som om de ville lösa den gåta de bar på genom att vrida in och ut på sig själva.
Lacan kopplade ihop självsvälten med ett motstånd mot moderns föda, ett sätt att helt enkelt sticka ett ben i moderns krokodilkäftar. Vad är bättre än ett benrangel? Att motstå världen genom att motstå sina basbehov kan också innebära ett martyriskt utdraget självmord. Många går som bekant under, tynar bort och dör.
Den patriarkala maktordningen har alltid kontrollerat kvinnokroppar. Kvinnor som i sin tur försöker kontrollera sina kroppar kan förefalla som ett självförtryck i patriarkatets namn, men det vore att bortse från tvångstankarnas funktion som sådana.
Låt oss ta Freuds älskade patient ”råttmannen” som exempel, han som varje dag före efterrätten reste sig från matbordet och började springa runt i solskenet för att bli av med fettet. Symptomet verkade konstigt och obegripligt även för honom själv.
”Ut ur min kropp” är en sjukdomsroman som ser ätstörningen som både giftet och botemedlet.
Men Freud hittade snabbt, som den själsdetektiv han var, kopplingen mellan tyskans ord för tjock – dick – och namnet på råttmannens rival. Att gå ner i vikt var enda sättet för råttmannen att eliminera sin fruktade antagonist, herr Dick. Freud insåg då att viljan att bli av med sig själv byggde på den förträngda viljan att bli av med den andre. Men vad gör man när ens antagonist inte heter herr Dick?
Jag skulle vilja hävda att vi alla har en antagonist inom oss, nämligen dödsbegäret och att det är den evinnerliga kampen mellan döds- och livsbegäret som avgör en människas liv. Tvångsneurotiker är mer upptagna av denna kamp än andra och jag har i min praktik som analytiker stött på många olika sorts neurotiker; de brukar inte bara slåss med sina döds- och livsbegär utan också med den Andre. Neurotikerns stora fråga är ”vad vill den andre från mig?”. Den andra, mindre medvetna "vad kan jag göra för att få den andre på fall?”. Tvångsneurotikern befinner sig oftast i konflikt med både den lille och den store Andre, en partner, kollega eller samhället i stort.
Det är i den bemärkelsen som ätstörningen blir den ultimata motståndshandlingen, ett sätt att återuppfinna sig själv, ja rentav en konstform eller ett livsideal. Har man inte förstått detta kan man heller inte förstå vad Sara Meidell är ute efter när hon i sin omdebatterade bok Ut ur min kropp ser ätstörningen som ”ett motstånd mot världen”.
Ut ur min kropp är en sjukdomsroman som ser ätstörningen som både giftet och botemedlet. Meidell beskriver sin jägarhjärna, sin överskottsenergi och liknar rusen vid den fix drogmissbrukarna jagar. Hon skriver också om skönheten i att falla, att bli en eterisk, närmast kroppslös entitet, om hur hon i sin inverterade nattvard firar sin förnyelse och förintelse på samma gång.
Men även Meidell inser att den ultimata näringen hon är ute efter är orden: ”När jag skjuter ut en text och den tas emot som jag önskar av de jag önskar läste mig just så, är jag i absolut kontakt med marken, alla blir vackra då, det är stunder och dagar som jag kan lättare stå ut med oregelbundna eller för höga siffror på vågen, då väger orden ändå alltid tyngre”.
Mikaela Blomqvist anklagade nyligen Meidell för att ha skrivit ett reklamblad för anorexi. Jag har länge betraktat Blomqvist som en av Sveriges absolut skarpaste kritiker och förfördes genast av hennes argumentationskonst. Men nu när jag har läst boken förstår jag inte längre kritiken, för Meidell skriver också om sjukdomens många baksidor, livsledan, den ängsliga besattheten vid självbilden, de alienerande sexuella mötena där hon bara känner att hon lånar ut sin kropp till den andre, den terrorlika tvångsmatningen och skulden som kommer med att ständigt behöva oroa sin omgivning.
Konstens höga ärende är ju att gå mot strömmen. Och i ärlighetens namn – vem vill vara sjuk på rätt sätt?
Freud hävdade att alla psykiska sjukdomar är lösningar på de problem som uppstått i personens omgivning, ja helt enkelt indirekta försök att tillfriskna. Att som litteraturkritiker gå in och förklara hur en person bör vara sjuk när det kommer till ätstörningar bör i konsekvensens namn även innebära att man uttalar sig om hur bipolära, schizofrena, depressiva och personlighetsstörda bör skildra sin smärta och avvikelser.
Jag tror vi bör akta oss för en sådan moralism, hur välvillig den än är, och som Victor Malm påpekar i sin artikel välkomna Meidells bok som rebellisk motståndslitteratur. Konstens höga ärende är ju att gå mot strömmen. Och i ärlighetens namn – vem vill vara sjuk på rätt sätt?
När Meidell skriver på det sätt hon gör, det vill säga både sjukdomsidealiserande och sjukdomskritiskt, både autoerotiskt, självhistoriserande och självförintande, vägrar hon i slutändan också bli ”den duktiga flickan” som är så typisk för dem som lider av ätstörningar.
När man slåss mot en sjukdom är det viktigt att omge sig med positiva mentala bilder och hjältar. Meidell finner stöd hos de övermodiga Karin Johannisson, Karen Blixen, Sylvia Plath, Joan Didion och Nelly Sachs.
Problemet, skulle jag vilja säga är att de oftast är döda sedan länge. Döda fungerar som bekant utmärkt som projektionsytor. Men de är mindre bra på att bolla eller kritisera. Jag hoppas att Meidell även kommer finna fler själsfränder omkring sig. Jag tänker på Isabella Nilssons fantastiska En bok för ingen, Åsa Slottes Ur mammas mörker och Sara Mannheimers lika fantastiska Urskilja oss som kom ut för några år sen.
Jag tänker också på Sara Stridsbergs extremt viktiga artikel En all-män-mänsklig erfarenhet? för tidskriften Bang 2003, om den kvinnliga erfarenhetens lågvärde. Så här skrev hon då: ”Pojkars erfarenheter har alla chanser att bli stor litteratur. Det kan vara både trivialt och uttjatat, men tröttnar det gör vi inte. Det är det där särskilda som tröttar ut oss. De särskilda platserna (flickrummet, stallet, ridlägret, kräktoaletten, kroppsfängelset) och de särskilda temana (sexuella övergrepp, anorexia, våldtäkt)”.
Hysterikan finns inte längre som sjukdom i DSM-manualen – psykiatrikernas stora bibel. Vad har hon ersatts av? Jo, de som lider av ätstörningar.
Om självsvälten är en motståndshandling, ja då får man både acceptera att vissa bjuder motstånd och att likasinnade kan tänka både med och emot en. Ätstörningen är ju också ett symptom för att något är ruttet i tiden. Detta symtom är inte bara en reaktion på konsumtionssamhället och spegelsalarna vi bygger omkring oss, en protest som präglas av det omöjliga sökandet efter en framgångsrik förvandling av den egna kroppen, utan också ett aktivt sökande efter ljus i det dunkel som introduceras av habegäret i stort, efter frånvaron och bristen, motorn för våra sanna begär.
Även 1800-talets hysterika, anorektikerns och bulimikerns syster, letade med ljus och lykta efter sitt sanna, förträngda begär. Hon lät kroppen tala i hennes ställe via allehanda förförelsekonster och skådespel som sällan ägde rum på hennes villkor. Hon analyserades och dresserades om vartannat av Charcot och hans gelikar, på La Pitié Salpêtrière, där jag för övrigt gjorde min praktik. Hysterikan finns inte längre som sjukdom i DSM-manualen – psykiatrikernas stora bibel. Vad har hon ersatts av? Jo, de som lider av ätstörningar.
Utan hysterikan hade vi inte haft psykoanalysen och förståelsen för ordens helande kraft, för hysterikan är (oavsett om hon är kvinna eller ej) ett förtryckt politiskt subjekt. Så också de som genom ätstörningar försöker stå emot världen. Som tur är har Meidell och hennes gelikar, då som nu, tagit makten över tolkningsföreträdet genom att låta både sina kroppar och ord tala om den svåra konsten att vara människa och att skapa sig en beboelig värld i världen.