Vänsterpartiet måste säga nej
Historiskt ögonblick stundar
Är överenskommelsen mellan Stefan Löfven och Centern/Liberalerna början till slutet för Socialdemokraterna som ett något så när stort parti? Är det en början till franska, italienska, holländska och tyska förhållanden, en tillvaro mellan 6 och 16 procent? Så har det gått för alla partier som låtit sig bindas in i en nyliberal bur med fagert smicker om ”ansvar”.
Ett socialdemokratiskt parti som inte längre står för en socialdemokratisk politik tappar inte bara förtroende, utan på längre sikt sitt existensberättigande.
Tankesmedjan Katalys och min analys av Sveriges utveckling sedan 1980-talet visar på ett skenande klassamhälle, med djupast ojämlikhet och mest (relativ) fattigdom i norra Europa och med den största förmögenehetskoncentrationen i hela Västeuropa. En allt starkare klasstämpling av skolväsende och sjukvård, med ett allt djupare korruptionsträsk på alla områden där skattebetalarnas pengar möter privata företag och konsulter. Lägg därtill en överhet och ett politiskt system som i första hand bryr sig om höginkomsttagarnas intressen, och sina egna privata. Det är dessutom ett samhälle som står inför stora teknologiska omvälvningar på arbetsmarknaden.
Väljarna fick aldrig någon riktig möjlighet att överblicka klassamhällets härjningar, än mindre att bedöma det. Mandatfördelningen angav ingen klar politisk riktning. I det läget är strävan till ”mittenpolitik” förståelig. Men på det ekonomisk-sociala området lovar överenskommelsen mellan S, C, L och MP det här årtusendets mest aggressiva högerpolitik.
Centerns vice ordförande skryter med att den nu överenskomna politiken är mer borgerlig än Alliansregeringens.
Vad Löfven och hans krets gått med på är bland annat:
- Ökad otrygghet för löntagare och lönesänkningar för arbetare på arbetsmarknaden, förstärkning av arbetsgivarnas makt och försvagning av fackliga rättigheter.
- Mer makt och högre vinster åt fastighetskapitalet, försvagning av hyresgästernas ställning.
- Ökade inkomstklyftor, genom skattesänkningar för höginkomsttagare och företagsägare.
- Fördjupade klassklyftor genom att ytterligare göra barns möjligheter beroende av föräldrarnas egendom.
- Legitimering av all sköns profitering på arbetsförmedling, vård, omsorg och utbildning.
- Legitimering av överföring av skattepengar till internationella skatteparadis.
- Nyliberalismen har redan korrumperat den offentliga sektorn. Nu utlovas fritt fram för alla profitsugna affärer på skattebetalarnas bekostnad.
Bland överenskommelsens 73 punkter finns ingen enda med förslag om minskning av rådande social klyftor, däremot ett flertal avsedda att öka dem.
LO och den socialdemokratiska vänstern satt tyst och stilla medan de hemliga förhandlingarna med borgerligheten pågick, och nu är det som det är. Framtiden är ju okänd, men riskerna är stora, som den saktmodige LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson riktigt uttryckte det.
Men det finns fortfarande en utväg för socialdemokratin i Sverige, nämligen Vänsterpartiet. Löfven har enligt en källa behandlat V som en ”dörrmatta” som man torkar fötterna på för att gå in i finrummet med det borgerliga herrskapet.
V har två starka anledningar att säga ifrån. Mest naturligt och minst viktigt, av självrespekt. S har alltid räknat in V i den parlamentariska aritmetiken, med ett mandats ”rödgrön” övervikt. Har partiet någon heder och stolthet, kan det inte acceptera att nu behandlas som en skitig dörrmatta.
Men mer än vänsterpartiets stolthet och heder står på spel. Det är partiets existensberättigande. Vad är för mening med ett vänsterparti som röstar fram århundradets högerpolitik?
Ändå, till slut är en annan fråga viktigare än det ena eller det andra partiets framtid. Det är löntagarnas och alla ickeprivilegierade medborgares framtid, det vill säga framtiden för oss alla utanför kapitalet och överheten. Ska marschen från 1980-talet tillbaka till ståndssamhället fortsätta? Kan det finnas krafter i framtiden som kan stoppa den?
SD:s hotelser om massdeportationer och om att riva ner fattiga förorter kommer inte att förverkligas under nästa mandatperiod, ens under en regering ledd av Ulf Kristersson. De sociala kostnaderna av sådana fyra år blir ungefär desamma – kanske till och med något mindre – som för en mittenregering företrädd av en grundlurad Löfven. Och efter fyra år har väljarna kanske glömt att Annie Lööf och Jan Björklund en gång spelade skjortan av honom.
Alla väntar vi nu på vänsterpartiets historiska ögonblick.
Göran Therborn
Professor i sociologi, Cambridge University. Aktuell med böckerna Ojämlikhet dödar och Kapitalet, överheten och alla vi andra (Arkiv förlag).