Filmscener som smärtar
Åsa Linderborg ser fransk film skildra en ny arbetsmarknad med urusla villkor
Jag vet inte vilken scen i den franska filmen Marknadens lag, som gick upp förra veckan, som gör mest ont.
Kanske är det när Thierry, arbetslös industriarbetare sen tjugo månader, gör en jobbintervju via Skype och tvingas acceptera en lönesänkning för ett arbete han ändå inte kommer få.
Eller också är det när Thierry sitter på ett jobbcoachmöte och blir bedömd av andra lika arbetslösa: kroppshållning, röstläge, sätt att hälsa – det där kan du förbättra.
Thierry får till slut arbete på ett varuhus som vakt. Åttio kameror ska fånga eventuella snattare, men Thierry uppmanas särskilt iaktta sina jämnåriga kvinnliga jobbarkompisar i kassan. Försöker de utnyttja rabattkupongerna för egen del? I så fall kan de avskedas och ersättas med billigare, yngre arbetskraft som inte kräver heltidstjänst.
Här når förnedringen sin gräns.
I Frankrike görs just nu mycket bra film om den nya arbetsmarknaden, där löner och villkor pressas ner av massarbetslösheten. Det är en djävulsk utveckling att skildra, men det kongeniala uttrycket i Stéphane Brizés film är underdriften.
Thierry, återhållsamt spelad av den pregnante Vincent Lindon, vann pris som bästa skådespelare i Cannes. Publiken applåderade filmen i 9 minuter och 45 sekunder. Det var inte en sekund för länge.
Alla som kampanjar för ”lägre trösklar” – i klarspråk sänkta löner, även för dem som redan är inne på arbetsmarknaden – bör se den här filmen innan de vevar sin folkfientliga propaganda.
