Politiskt spel med barnen som insats
Ola Sandstig har lyckats vända den infekterade debatten
Ola Sandstigs reportage om de apatiska barnen i magasinet Filter förra hösten både väckte och vände en infekterad debatt och satte dessutom P för ett endemiskt sjukdomstillstånd.
Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) svarade tidigare i år Socialstyrelsen att man inte funnit något vetenskapligt stöd för de apatiska barnens diagnos.
Och när barnläkare i Falun i februari separerade apatiska barn från sina föräldrar tillfrisknade de på några timmar. Ett makalöst genomslag för ett reportage tack vare två personer som öppet vågade berätta om hur de som barn blev tvingade av sina föräldrar att spela apatiska för att ge familjen uppehållstillstånd.
I boken De apatiska barnen (Mondial) bygger Sandstig ut reportaget från Filter. Han intervjuar personer som tog del i behandlingen, besluten, rapporteringen och debatten kring de apatiska barnen. Och med dokument, utredningar och artiklar får vi också en bild av svensk flyktingpolitik, dess motsättningar och konsekvenser. Tonen är sakligt redogörande utan överord. Han berättar hur det kunde ske. Men jag frågar mig varför.
När Sandstig vann Guldspaden för reportaget ”Ohörda rop” löd motiveringen att han ”… lyckats sticka hål på den rådande tystnadskulturen kring de apatiska flyktingbarnen.” Och för varje blad jag vänder i boken undrar jag över motiven för de personer som lyckades tysta såväl barns rop som vuxnas opposition.
Privat brukar jag nämna min egen positiva recension av Tamas bok från 2009 som skämmigt exempel på bristande omdöme och kritiskt tänkande
Aktörerna är många i Sandstigs beklämmande kronologi av lidande, skuld och ansvar. Politiker, myndighetspersoner, aktivistiska läkare, företrädare för ideella organisationer och Svenska kyrkan, kulturprofiler, journalister och till slut ett helt mediedrev drogs in i ett politiskt spel med barnen som insats.
Störst inflytande över opinionen hade journalisten Gellert Tamas och jag undrar varför han, enligt mig, ljög om de apatiska barnen. Ett hårt omdöme långt ifrån Sandstigs lågmälda sönderplockande av Tamas upplägg i Uppdrag granskning september 2006. ”Vilseledande” och ”manipulativt” är ord som används av Johan Åsard, tidigare chef för TV4:s Kalla fakta i den utredning Uppdrag gransknings redaktion beställde efter Sandstigs reportage.
Men det otäcka är ju inte bara att barn plågades utan också att Tamas måste ha stött på fall av manipulation och simulering, men ändå kom fram till att det helt saknades belägg för fenomenet.
Tamas satte dock så höga beviskrav – journalanteckningar och läkarbekräftelse – att han kunde ignorera vittnesmål och misstankar från vård och omsorgspersonal som förekommer i Sandstigs bok. Utifrån sin maktposition grundad på Uppdrag gransknings höga status kom Tamas slutsats bli till en sanning så nära officiell man kan komma; det finns inga bevis.
När jag på nätet läser Tamas DN-artiklar från december 2006 verkar frågan vara avgjord. Han avslöjar att den nationella samordnaren för barn med uppgivenhetssymtom, Marie Hessle, och Annica Ring, tjänsteman på Migrationsverket, via mejl planerat polisanmälningar mot ett antal föräldrar. Fallet bygger på läsarnas förförståelse för att det är snudd på kriminellt att betvivla deras lämplighet som vårdnadshavare.
Tamas trixar också med begrepp och statistik när han exempelvis hävdar att Sveriges asylregler är restriktiva i jämförelse med andra länder, som förklaring till att barn blivit apatiska. I själva verket drogs det stora antalet asylsökande till Sverige för att vi var generösa med att bevilja uppehållstillstånd, men av humanitära skäl.
I Tamas DN-artiklar finns en uppgift som kanske visar att situationen för de apatiska barnen inte är honom helt obekant. Han skriver att i Sundsvall grundas misstankarna mot föräldrarna på en videofilm från ett bröllop där någon eller några barn i rullstol ses tugga tuggummi. Tamas tillägger att polisen kunde ha frågat föräldrarna och fått veta att det var på läkares ordination.
Om Tamas vet om filmens existens så är det väl ett rimligt antagande att han även känner till att innehållet visar något helt annat. Sandstig beskriver i sin bok hur de påstått apatiska barnen agerar fullt normalt på bröllopsfesten, med sondslangar fasttejpade på kinderna.
Men trots att ett av dem dessutom haffats med sin mamma för snatteri under den tid hon påståtts varit sängliggande, lades den utredningen liksom de övriga senare ner. Anmälan gällde om barnen ”förgiftats” av sina föräldrar och att proverna var negativa blev ytterligare ett bevis för att simulering inte existerade.
Privat brukar jag nämna min egen positiva recension av Tamas bok från 2009 som skämmigt exempel på bristande omdöme och kritiskt tänkande. För frågan om de apatiska skilde ond från god även i den lilla världen. Och jag hade av några nära vänner än en gång anklagats för rasism då jag fann föräldrapåverkan och simulering den mest rimliga förklaringen.
Samtalet eller påhoppet påverkade mig och mitt obehag inför att uppfattas som fördomsfull spillde även över på författaren.
Det pinsamma är att jag kände mig nöjd som lyckats lita på Tamas när jag i stället borde ha kollat källmaterialet.
Så såg mina motiv ut men vad drev Gellert Tamas och exempelvis barnläkare som Henry Ascher? Efter Uppdrag granskning 2006 fick exempelvis Ascher med kollegor Socialstyrelsen att ta bort rådet till vården att vara observanta på manipulation eftersom det var kränkande.
Jag misstänker att de apatiska barnen offrades som collateral damage i kampen mot främlingsfientlighet och rasism och för en än mer generös invandringspolitik och allmän amnesti.