Från stenkastning till flyktinghjälp
Petter Larsson om hur den autonoma vänstern avradikaliseras
Glöm rånarluvorna, stenkastningen och hemlighetsmakeriet. 90-talets emblematiska vänsterradikala aktivist, som försvarade husockupationer och slogs med polis och nazister, är på väg att försvinna. I dag driver hen snarare flyktinghjälp och protesterar mot lokala renovräkningar tillsammans med mer legitima organisationer.
Det visar ny forskning av statsvetaren Jan Jämte och sociologen Magnus Wennerhag, den senare är en god vän till mig. På uppdrag från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har de intervjuat 31 aktivister och 30 myndighetspersoner – lärare, poliser, kommunala samordnare med mera – som på olika nivåer arbetar med att förebygga politiskt motiverad brottslighet. Det visar sig att kommunerna är helt inriktade på att stoppa nazister och jihadister.
”Inom ramen för det kommunalt samordnade arbetet mot våldsbejakande extremism har ingen av tjänstemännen hanterat något fall som innefattat organiserade radikala vänsteraktivister eller individer som ansetts vara i riskzonen för att ansluta sig till sådana grupper”, konstaterar forskarna. Tjänstemännen ser vänstern som ett ”hypotetiskt problem”.
Bilden stämmer bra med andra utvärderingar. 2016 fick kommunerna frågan om det fanns ”aktiva våldsbejakande individer eller grupper/organisationer i kommunen”. 41 kommuner nämnde högerextremister, 30 jihadister och bara 12 vänsterextremister. Inte en enda av de kommuner som svarade hade något program riktat mot vänstern.
Se där! De daltar med våldsvänstern!
Det har de i så fall visst fog för. Den ”autonoma miljön”, som den brukar kallas, är på väg att avradikaliseras.
Under åren 2017-18 tog Röda Korsets orostelefon, dit föräldrar och andra kunde vända sig för att få hjälp, nästan 100 samtal om jihadister och högerextremister, men blott tre samtal om vänsterextremister.
Ett kom från en nazist som var arg på sin förälder, som han hävdade var medlem i en vänsterorganisation och som hindrade honom att demonstrera med Nordiska motståndsrörelsen. Ett kom från en kvinna som hävdade att vänsterextremister i form av rektorer, politiker och banktjänstemän hade tagit över hennes hyreshus och att även polisen ingick i konspirationen. Och ett kom från en mamma vars son var syndikalist. Nu var hon orolig för hans säkerhet, eftersom han skulle demonstrera mot nazister.
Det säger förstås inte så mycket, men det är ändå en indikation på hur relativt begränsat problemet är.
AFA ligger lågt och Revolutionära fronten har upplösts, efter att flera medlemmar hamnat i fängelse. Det är en rörelse på reträtt jag ser i siffrorna.
Mer övertygande är den databas som Wennerhag och Jämte skapat, där de samlat närmare 4000 ”protesthändelser”, från demonstrationer och flygbladsutdelning till kravaller och sabotage, mellan 1997 och 2016. Det är ett lite knepigt sätt att räkna, eftersom man inte tar hänsyn till aktionernas storlek eller allvar, så att ett upplopp med dussintals deltagare väger lika tungt som en utdelning av gratis fallfrukt, lite klotter lika tungt som en brinnande barrikad.
Men mönstret är ändå tydligt. Den autonoma rörelsens offentliga aktioner har minskat i antal med 40-50 procent jämfört med åren 2003-2009. Sedan 2009 förekommer mycket lite våld mot personer, och sedan 2014 heller nästan ingen egendomsförstörelse. AFA ligger lågt och Revolutionära fronten har upplösts, efter att flera medlemmar hamnat i fängelse. Det är en rörelse på reträtt jag ser i siffrorna.
I en artikel som inom kort kommer att publiceras i den amerikanska tidskriften Journal for the Study of Radicalism pekar Wennerhag och Jämte tillsammans med kollegan Måns Lundstedt på hur denna utveckling delvis kan förklaras med rörelsens egna ideologiska förändringar. Resonemangen bygger på intervjuer med aktivister och på läsning av tidningar och webbsajter. Eftersom jag känner Wennerhag har jag fått läsa artikeln innan den offentliggjorts.
Den rörelse som etablerades under 90-talet med organisationer som AFA, Folkmakt och SUF såg sig själv som en mot-kultur som knöt samman de mest radikala delarna av feminismen, antifascismen, miljörörelsen, bostadsockupantscenen och djurrättsrörelsen. Den metod man använde var främst direkt aktion, det vill säga att man med egna resurser försöker uppnå sina mål, utan att vädja till politiker eller myndigheter. Vill man stoppa porren, blockerar man en porrbutik. Vill man krossa nazismen, angriper man nazisterna.
Det vägledande analytiska perspektivet gick under namnet triple oppression. Det var ett för sin tid banbrytande försök att förstå hur klass, ”ras” och kön samverkade, och kan ses som en föregångare till våra dagars intersektionella analyser. Rörelsen var inriktad inte bara på att bekämpa dessa förtryck i samhället, utan också i de egna leden.
Mot slutet av 90-talet kom backlashen. Många inom rörelsen ansåg att denna ”livsstilsvänster” - det var det nedsättande uttrycket – prioriterade antirasism och feminism på bekostnad av klasskamp och att den interna renlärigheten hade satts före kontakten med ”vanligt folk” eller ”arbetarklassen”.
Det var en strid som påminner om de spänningar mellan ”identitetspolitik” och ”klasspolitik” som i dag finns inom den bredare vänstern, och som kommit till ytan i takt med Sverigedemokraternas framgångar och försöken att förstå och bekämpa dem.
”Arbetaristerna”, som forskarna kallar dem, segrade i stora stycken. Delvis, förmodligen, för att 90-talets aktivister fick sig en knäck under Göteborgshändelserna 2001, då man utsattes för en enorm press, inte bara från stat och medier, utan också från den övriga vänstern, och många aktivister lämnade rörelsen.
De interna kritikerna talar om det som ett slags sossefiering
I det som brukar kallas ”vändningen mot vardagen” kom man nu att betona klassförtrycket hårdare. ”Allt som tog fokus från klasskampen sågs nästan som ett hot. Som antirasism, feminism, HBTQ, djurrätt etc. Det betraktades inte bara som individens val, utan också som något man skulle förlöjliga”, beskriver en aktivist. Nu skulle man ”klä sig normalt, i vardagliga fotbollskläder, äta kött, skaffa ett vanligt jobb och så vidare. Det var en reaktion mot 90-talsgenerationen med sina svarta kläder och sin veganism”, säger en annan.
En ny metod var ”mikrokamper” eller ”ansiktslöst/osynligt” motstånd, till exempel att maska på jobbet, planka på tunnelbanan, eller masskopiera kurslitteratur. Mest känd blev kampanjen Osynliga Partiet, som i valrörelsen 2006 med en mediesmart kombination av vandalisering och saftkalas tog strid mot Centerpartiets förslag om avskaffad anställningstrygghet för unga och Arbetsförmedlingens disciplinering av arbetslösa. Under samma period intensifierades våldet, inte minst av då nybildade Revolutionära fronten, som utkämpade ett brutalt gängkrig mot högerextremister runt om i landet, och även angrep bland annat företrädare för borgerliga partier.
Den tredje fas som forskarna identifierar och som sträcker sig från 2010 och framåt är en fortsättning på inriktningen på vardagsfrågor. De skriver om hur begreppet militans frikopplades från våldsamheter, och hur man mer började använda utmanande, men fredliga, metoder, som Allt åt allas humoristiska ”överklassafaris”. Den dominerande idén är nu att bygga öppna och formaliserade organisationer, som är verksamma på lokalplanet, gärna i det egna bostadsområdet, och som kan samarbeta med mer etablerade aktörer som fackföreningar eller hyresgästföreningar. Det kräver sin tur ett stort mått av ”taktisk” pragmatism, där det revolutionära idegodset tonas ner.
De interna kritikerna talar om det som ett slags sossefiering, och aktivister från de mer hemliga (och ofta våldsamma) antifascistiska grupperna ser förstås ingen poäng med att arbeta mer öppet, skriver forskarna.
Man kan välkomna utvecklingen från revolutionär subkultur i riktning mot reformistisk lokalorganisering som ett tecken på politisk mognad, där man gjort sig av med radikalismens ”barnsjukdom”, för att använda Lenins ord – eller sörja den tid då svarta blocket ”vägrade leva på knä”, som slagordet löd. Men oavsett vilket är det svårt att inte sätta omvandlingen i samband med politikens bredare högervridning, först ekonomisk under 90-talskrisen, sedan ”kulturell” under 2000-talets auktoritära vindar. Hela landskapet har förskjutits och politikens mittpunkt flyttats.
Vi har nu både en högerextrem och en högerradikal rörelse, som står starkare än någonsin. En borgerlighet där partier och intellektuella närmar sig högerradikalismen. En socialdemokrati som accepterat privatiseringarna och den krympande välfärdsstaten, som angriper strejkrätten och gjort åtstramningspolitik till en dygd. Ett vänsterparti som i allt väsentligt är socialdemokratiskt.
Och, om man får tro forskarnas statistik, en vänsterflank som följdriktigt också har förflyttats, i viss mån passiviserats och tydligt pacificerats.