Vad hände med alla miljarder, Svegfors?
Mediestödsutredningen blev bara ett lapptäcke – och de stora koncernerna vinner igen
Det blev ingen bra dag för demokratin när mediemannen Mats Svegfors presenterade mediestödsutredningen Ett hållbart mediestöd för hela landet. Inte bara för att förslaget är otillräckligt och omodernt, utan också för att det i det fördolda förekommit intensiva lobbyingaktiviteter som fortsatt innebär att de stora vinnarna är de stora mediekoncernerna med Bonnier i spetsen.
Mats Svegfors är en ytterst kunnig och imponerande erfaren medieperson. Han har nyligen ingått i moderaternas idépolitiska arbetsgrupp och har visat många prov på integritet.
När jag nyligen intervjuade honom i Dagens Media försvarade han kraftfullt SVT, SR och UR och kritiserade moderaternas mediepolitiska förslag om ett som det kallats ”smalare och vassare” public service.
I en debattartikel i Dagens Nyheter i slutet av 2019 pläderade Mats Svegfors tillsammans med socialdemokraten Lars Engqvist för ett kraftigt utökat presstöd som borde ”gälla alla allmänna nyhetstidningar” och ett anslag som ”på lite längre sikt kan komma att bli i samma storleksordning som public service-anslaget”. Detta kan man kalla en skarp och offensiv mediepolitisk ambition i ett läge när multinationella giganter glupskt äter sig in på de flesta nationella marknader, inkluderat den svenska.
Mats Svegfors uttryckte alltså att han ville gå från 1 miljard i presstöd till 8,5 miljarder, som är vad public service får via skattsedeln. Det var säkerligen inte exakt på kronan, men Svegfors markerade att samhället behövde kliva in och säkerställa den mångfald som marknadskrafterna var i full gång att devalvera (enligt principen att starka och stora blir större på mindre och svagas bekostnad). I praktiken har det bland annat betytt att närmare 70 av landets 290 kommuner ett tag saknade en stadigvarande och oberoende journalistisk redaktion. I dag är siffran något lägre, men fortfarande odemokratiskt hög.
Vad hände sedan?
Svegfors utredning befinner sig på ljusårs avstånd från det där utspelet om en mångmiljardsatsning. Sanningen är att Svegfors nya mediestöd bara är en variant av det som förr kallades för skattepolitikens lapptäcke – en lång rad små förändringar som aldrig ledde till målet om ökad fart i ekonomin och fler människor i jobb.
I det nya Svegforska mediestödet tas några gamla lappar bort, som till exempel driftsstödet, och ersätts med en ny liten lapp som kallas redaktionsstöd, däri inräknat det så kallade vita fläckar-stödet. Lapptäckets helhetskapacitet är undermålig. Det är fortfarande den knappa miljard som det var när Svegfors viftade med röd varningsflagg om att behovet var mycket större.
En stillsam undran är om Thomas Mattsson fått läsa utredningen i förväg, och hur ofta han och Svegfors talats vid på tu man hand. Har Mattsson agerat som en informell sakkunnig åt enmansutredaren?
Bra ska dock sägas att mediestödsnämnden, som ska besluta om vilka tidningar som ska få stöd, rensas från politiker. Uruselt att veckotidningar som också i en lång rad fall innehåller nyheter och aktuella reportage är uteslutna från mediestödet. Symtomatiskt att frågan om att momsbefria tidningarna avfördes av finansdepartementet.
Sedan tillkommer det vällovliga, att det nya stödet inte ska ges till medier vars publicistiska verksamhet står i strid med grunderna i det demokratiska statsskicket. I utredningen tas exemplet att om ”ansvarig utgivare har dömts för hets mot folkgrupp eller något annat tryck- eller yttrandefrihets så ska inget stöd utgå”. Eller om ”ett medium används för medveten och systematisk desinformation… ska självfallet inget mediestöd utgå”.
Men vad innebär den allmänna formuleringen att ”publicistisk verksamhet som står i strid med grunderna för det demokratiska styrelseskicket” ska uteslutas från stöd? Det ges inget svar på hur detta går ihop med den vidsträckta och grundlagsfästa yttrandefriheten. Det är lätt att gilla demokratiparagrafer, men det kanske hade varit bra med en lite mer problemorienterad analys.
Det talas tyst om det faktum att de sex största mediekoncernerna fått och fortsatt får 70 procent av mediestödet. Och bland de stora är Bonnier–koncernen allra störst och tar närmare 40 procent av pengarna. Snacka om mångfald med stora förhinder.
Det har också talats tyst om det faktum att Bonnier News lobbyist Thomas Mattsson tackades särskilt av utredaren Mats Svegfors på presskonferensen häromdagen med tilltal i förnamnsform – denne Thomas hade betytt enormt mycket för utredningen. Mattsson är alltså enligt sitt Linkedin ”senior advisor” åt Bonnier News, men samtidigt engagerad i Tidningsutgivarna, TU. Där har Svegfors tidigare varit ledamot. I denna symbiotiska gegga återfinns även kulturminister Jeanette Gustafsdotter, som ju själv varit vd i TU. I efterdebatten har Thomas Mattsson offentligt berättat att han och några till hade ett informellt möte bakom stängda dörrar med kulturministern direkt efter presskonferensen. Samtalets innehåll känner bara de närvarande till, men enligt Mattsson var det både positivt och konstruktivt.
Av Mediestödsutredningen avslutande bilagor framgår det att Mats Svegfors haft totalt 63 möten med olika intressenter, typ riksdagspartier och branschorganisationer. Avgjort flest möten med TU, totalt 8 träffar. Andra, som Sveriges Tidskrifter, fick nöja sig med ett möte.
En stillsam undran är om Thomas Mattsson fått läsa utredningen i förväg, och hur ofta han och Svegfors talats vid på tu man hand. Har Mattsson agerat som en informell sakkunnig åt enmansutredaren? I utredningsmaterialet gives inga svar på frågorna.
Jag hade faktiskt väntat mig mer transparens av en erfaren medieperson och äkta demokrat som Mats Svegfors. Dubbelarbetande Thomas Mattsson, Bonnier–lobbyist och TU-ledamot, har förstås all anledning att vara nöjd. Svårt dock att se någon anledning till allmän glädje i form av att mångfalden i medierna på något sätt säkerställts.
Mediepolitiken styrs uppenbarligen ytterst av finansdepartementet, som lika uppenbart satt ett ekonomiskt tak på en knapp miljard i mediestöd och stoppat momsfrågan. Mats Svegfors tidigare vision om helt andra stödpengar är som bortblåst. Marknadskrafterna lär kunna fortsätta härja rätt fritt i sin devalveringsiver av mångfalden i riktning mot fler monopol–liknande positioner.
Det faktum att det bara blev en enkel enmansutredning som fått ett knappt år på sig att leverera är dessutom ännu ett tecken på att den regerande socialdemokratin inte tar mediepolitiken på allvar.
Demokrati får förvisso kosta, men i det här fallet bara ytterst lite. Ett hållbart mediestöd för hela landet lär inte bidra till något starkt demokratiskt skyddsvärn.