Rumsrent med smutsigt förakt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-09

Andreas Malm svarar på kritiken mot boken ”Hatet mot muslimer”

De är för många. De unga männen i de muslimska länderna. Om de fortsätter att produceras i den här takten riskerar vår västerländska civilisation att försvinna ner i svalget på en islamisk världsmakt.

I det senaste numret av New Left Review berättar den svenske sociologiprofessorn GöranTherborn om en tysk bästsäljare, Söhne und Weltmacht – Terror im Aufsteig und Fall der Nationen, ”Söner och världsmakt – Terror i nationernas uppgång och fall”. Den har författats av Gunnar Heinsohn, sociologiprofessor i Bremen, och hittills tryckts om i tio upplagor av Piper sedan den först kom ut 2003.

Heinsohn menar att den muslimska världen bågnar av überzähligen unga män. Ordet betyder övertaliga. Deras existens gör att vi under kommande decennier får se ännu mer blod flyta över världen än under 1900-talet. Invasionerna av Afghanistan och Irak ska förstås ses som ett långsiktigt försvar för ”hela vår livsstil”. Där så är möjligt bör muslimerna få ta död på sig själva, som i Somalia eller Darfur, men om inte det fungerar, och om det inte heller räcker att pumpa in vapen i västvänliga regimer – ja, då rekommenderar Heinsohn förebyggande krig för att reducera de unga muslimska horderna. Denne Gunnar Heinsohn har ”på grundval av Söhne und Weltmacht blivit en frekvent gästtalare vid det tyska inrikesministeriet, den tyska underrättelsetjänsten och Nato.” Therborn utnämner honom till ”Natos demograf”.

Går det att tala om sådana här idéer? Är de värda att bemöta, analysera, bekämpa? I min bok Hatet mot muslimer (Atlas) visar jag hur nämnda hat sprids i Europa med oroväckande hastighet. Det har sitt mest iögonenfallande uttryck i den extremhöger som flyger in över kontinentens politiska församlingar med muslimska minoriteter som måltavla. Men de, hävdar jag, kan inte ses som ett isolerat fenomen. Politiska trender av denna art utvecklas inte i avskildhet från rådande zeitgeist.

Min bok har – allt annat vore oväntat – utsatts för hård kritik. Vi kan bortse från sådana röster som Lars Vilks, som med sina egna ord tror på det muslimska ”hotet om att överta ett civiliserat land och införa barbariet” ( Expressen 29 mars).

Vi kan även lägga Lisbeth Lindeborg åt sidan: hon jämställer förhållandet mellan islamistiska terrorister och ”det stora flertalet muslimer” med det mellan Hitlers bödlar och vanliga tyskar under andra världskriget ( Expressen 30 mars). Man kan leka med tanken att någon i en svensk dagstidning skulle formulera samma ekvation för relationen mellan Robert Mugabe och världens svarta, mellan påven och vanliga kristna, mellan Avigdor Lieberman och det stora flertalet judar. Endast för en grupp är en dylik sammansmältning och skuldbeläggning medialt gångbar.

Mer intressant är den kritik som formuleras av de recensenter och debattörer som, på ett eller annat sätt, medger att hat mot muslimer är ett samhällsproblem. De erkänner i regel att Sverigedemokraterna och deras syskonpartier kännetecknas av islamofobi. Problemen i min bok uppstår, menar de, när jag går utanför extremhögern och skärskådar idéer i den borgerliga mittfåran.

Ett exempel är Axessfären, som på seminarier och i tv-program gett röst åt personer som predikar samma slags uppenbarelsebok som Gunnar Heinsohn: muslimerna är för många, de väller in i Europa, de är på väg att ta över.

Per Svensson tycker det är orättvist att peka ut Axess, att jag låter påskina att dess borgerliga publik sväljer dumheterna vällustigt och enhälligt ( Sydsvenska Dagbladet 2 april). Det har jag naturligtvis inte sagt. Lika lite tror jag att alla skribenter i och läsare av Neo går på Melanie Phillips hallucinationer om hemliga muslimska nätverk som förbereder införandet av en världsregering.

Det är något annat jag är ute efter. Att saker av den här karaktären kan sägas i Axess, i Neo, i Expressen måste väl ändå betyda någonting? Det måste väl rimligtvis vara ett tecken på något slags förskjutning i sättet att tala om muslimer, i vad som är acceptabelt och inte?

Om det nu är så att demografiska undergångsscenarier och konspirationsteorier om världsmakt blir allt mer rumsrena – det visar jag i min bok – så måste det väl rimligtvis ha något slags samband med att de partier som innerligt kolporterar ut samma världsbild går framåt i land efter land?

Det finns ett alternativ. Det är att hävda att den radikala högern lever i sin egen värld, hermetiskt tillsluten från vad som pågår i den övriga samhällsdebatten. Men på samma sätt som varje seriös historiker snabbt konstaterar att den radikala vänsterns frammarsch åren runt 1968 ägde rum ”i takt med tiden” så måste också allvarligt menade kritiker av dagens extremhöger titta inåt. Flankerna rör sig med mitten.

Vi måste alltså granska de föreställningar om muslimer som förekommer på ledarsidor, i filmer, i bästsäljande böcker. Men här vill inte mina kritiker följa med längre.

Mohammad Fazlashemi väljer att beklaga att jag satt ”islamofobistämpeln” på Oscar Hedins film Det svider i hjärtat ( Dagens Nyheter 2 april). Han tycker att man måste få fördöma den typ av extremism som tar livet av civila i Irak – vilket jag gjorde under den långa och hårda debatten om synen på det irakiska motståndet år 2005 – och förefaller mena att den här filmen inte har någonting att göra i en bok om hat mot muslimer.

Men Det svider i hjärtat handlar inte om vilka illdåd wahhabitiska terrorister begår i Irak, utan om farliga muslimska män i svenska förorter. Och jag har aldrig satt någon ”islamofobistämpel” på Oscar Hedin eller hans film. Detta ord – ”islamofob” – förekommer två gånger i min bok, båda gångerna som citat. Den ena gången är det Dilsa Demirbag-Sten som säger ”jag vägrar att tystas ner av rädsla för att bli kallad islamofob”. Den andra gången är det Melanie Phillps som i Neo koketterar med att hon med sina konspirationsteorier riskerar att ”dra på sig det livsfarliga epitetet islamofob”. Faktum är att jag inte klassar en enda person på 700 sidor som ”islamofob”: väsensbestämningen existerar här enbart i föreställningsvärlden hos dem som tror sig vara stämplade.

Jag vill frilägga en tendens i samhället, en process där aktörerna inte är av ond art, men där vissa sätt att se på och tala om muslimer griper omkring sig. Här finns massor av nyanser – men här finns, framför allt, rörelse.

Som ett brev på posten kommer så påståendet att jag vill förhindra kritik av islam. Aftonbladets Johanne Hildebrand frågar mig: ”Är jag muslimhatare för att jag tycker Saudiarabien har en medeltida kvinnosyn? Borde inte självmordsbombare, hedersmord, synen på kvinnor, nedbrända flickskolor och bristen på demokrati diskuteras på samma sätt som amerikanernas mord på oskyldiga i Irak och Afghanistan?” ( Aftonbladet 5 april).

Låt mig då än en gång vara så tydlig det bara går: det finns kritik av islamiska företeelser. Det finns hat mot muslimer. Ifrågasättande av det senare innebär inte nödvändigtvis ifrågasättande av det förra. Eller annorlunda uttryckt: någon kan säga ”det är en dålig idé att låta en man ha fyra hustrur”. Någon annan kan säga: ”det är en dålig idé att ha en muslimsk befolkning i vårt land”. Min bok handlar om den senare typen av utsagor, inte om den förra.

Frågan är dock om denna typ av försäkringar spelar någon roll. Oavsett hur mycket bläck jag spillt på att analysera och kritisera islamism – främst i dess tyngsta moderna gestalt: regimen i Iran – kräver mina kritiker att jag, för att verkligen bevisa att jag tillåter kritik av islamiska företeelser, måste skriva om detta hela tiden. Per Svensson begär att jag i denna bok ska skriva om ”terrorismen, talibanerna, Hamas, föraktet för yttrandefriheten …”. Nils Schwartz går längst: ”Att diskutera islamofobin” utan att ”beröra islamismen annat än i förbigående, är som att sitta på en pall med två ben och låtsas att man inte har problem med balansen” ( Expressen 2 april). Jag tror inte Schwartz skulle hävda att diskussioner om antisemitism, som inte till minst en tredjedel behandlar Israels förtryck av palestinierna, är förkastligt obalanserade.

Eller låt oss anta att en bok skrivits om hatet mot afrikaner i Sverige och Europa. Skulle recensenter och debattörer då ondgöra sig över att samma bok inte fylldes med skildringar av Idi Amins brott, bruket av barnsoldater i Sierra Leone, massvåldtäkterna i Kongo? Jag betvivlar det. Rasism betraktas i allmänhet som ett fenomen i sig, i egen rätt – men inte i det här fallet. Islamofobi måste ständigt återföras till vad muslimska aktörer själva gör och ses allt som oftast som en naturlig reaktion på islamism.

I år är det fyrahundra år sedan massfördrivningen av Spaniens muslimer – den största etniska rensningen i det tidigmoderna Europa – nästa år är det 15 år sedan folkmordet på Bosniens muslimer nådde sin kulmen i Srebrenica och varje månad tycks de partier som lever på samma slags retorik som föregick dessa båda händelser gå framåt i Europa men ändå ska vi inte kunna tala om hatet mot muslimer som sådant.

Stora arsenaler sätts nu in. Senaste numret av Axess ägnar tre brett uppslagna artiklar åt att slå fast att islamofobi och strukturell rasism är ogiltiga begrepp för saker som inte finns.

Vi får bland annat veta att Dansk Folkeparti varken gjort sig skyldigt till islamofobi eller rasism, att ”vänstern ställt sig i islamismens tjänst” och, som i förbigående, att islamistisk terrorism beror på att den muslimska världen nu genomgår ”en demografisk explosion”.

Det finns, naturligtvis, klarsynta undantag. Expressen skriver i en ledare (1 april) att när rädslan för muslimer ”vinner mark även i påstått liberala kretsar i Europa står något allvarligt fel till. Man måste antingen vara blind eller besudlad om man inte ser att det finns ett utbrett muslimhat i Europa. Det är inte lätt att heta Muhammed eller Ahmed i den europeiska vardagen.”

Göran Therborn skärper observationen mot slutet av sin essä i New Left Review: ”I dag bevittnar vi en rehabilitering av en neo-socialdarwinistisk diskurs, en demonisering av utomeuropeisk ungdom i en strömbana som löper från CIA och Pentagons strategipapper till forskningsinstitut i Bremen, och därifrån vidare till liberal media, Nato-befäl och den offentliga israeliska debatt som utmynnar i attacken på Gaza.

Med Gunnar Heinsohn, mottagandet av honom och hans likasinnade upplever världen en hämndlysten återkomst för de idéer som florerade före 1945, med samma förakt för de ociviliserade, för de lägre folken, för andra människors rättigheter.”

Men dessa lägre människor är inte bara allmänt utomeuropeiska. De är – i all synnerhet – muslimska.

Andreas Malm, journalist och författare av boken "Hatet mot muslimer"