Äppeltjuven
Martin Aagård läser biografin om it-profeten Steve Jobs – en slavdrivare med karisma
Nu när jag ändå har din uppmärksamhet, käre läsare som dyrkar Steve Jobs, så tänkte jag passa på att påminna om ett fantastiskt reportage i tidningen Dagens Arbete i höstas.
Det är skrivet av Harald Gatu och handlar om Foxconn-fabriken i Shenzhen-provinsen som tillverkar Iphones och Ipads och blivit känd för att 16 arbetare tagit livet av sig genom att hoppa från fabrikens fönster. Numera har man spänt upp nät runt fönstren så att fler självmord inte ska behöva besvära Apples varumärke.
Läs det. Det finns ett par klick bort i den Safari-browser som Apple vill att du använder i stället för Internet Explorer.
Det kanske kan tyckas onödigt att fokusera på de fruktansvärda förhållandena i Shenzhen när vi pratar om Steve Jobs. Apple är ju inte det enda företaget i världen – särskilt inte i elektronikbranschen – som förlitar sig på den hänsynslöst utnyttjade arbetskraften i världshistoriens hittills största diktatur. Men om du ska läsa Walter Isaacsons saga om imperiebyggaren Jobs så kan det vara på sin plats att komplettera bilden med lite insikter i hur själva vinsten i ett imperium genereras.
Walter Isaacson har å sin sida skrivit ett grekiskt drama i tre akter om produktutveckling.
Akt 1. Gosse adopteras bort. Växer upp till en karismatisk och rebellisk barfotapredikant för persondatorer men får en oerhörd hybris.
Akt 2. Palatsintriger! Han knivhuggs i ryggen av sin närmaste, faller tungt och tvingas lära sig ödmjukhet genom att misslyckas med den odugliga datorn Next. Återfår sin framtid genom tecknad film i Pixar.
Akt 3. Hans triumfatoriska återkomst till Apple. Skapar Iphone. Dör.
En lustig komplikation med myten om Steve Jobs är att Jobs är känd just för att han har en myt. Exakt vad den där myten består i är det inte lika många som kan svara på. Inte heller Walter Isaacson. Kanske att han var barfota, luktade illa och trippade på LSD, men alla vet att han inte var något tekniskt geni. Många av Apples innovationer är stulna och nästan all design på senare år kopierade av vitvarutillverkaren Brauns formgivare Dieter Rams.
Jobs var i grund och botten en slavdrivare med karisma. Vi har sett dem förr.
Det har ofta framhållits att Jobs skulle ha en tudelad personlighet, att han var väldigt mycket ”yin och yang” för att tala österländsk filosofi, vilket han gärna gjorde själv. Helt enkelt att det skulle vara svårförenligt att å ena sidan vara en fanatisk vegan, zenbuddhist som retsamt hyllade Trotskij när han sålde datorer i Sovjet och samtidigt en hänsynslös företagare som såg sig själv som utvald, överlägsen och berättigad till särskilda privilegier.
Hur gick resan from weed to greed, så att säga?
Men sanningen är ju den att de är två sidor av samma mynt. Walter Isaacsons biografi är ett viktigt bidrag till historieskrivningen över hippierörelsens ideologiska arv. Jobs inkarnerar 68-rörelsens totala besatthet av självförverkligande och alla hans produkter är byggda kring ett nästan religiöst löfte att maximera individens frihet.
Jobs var känd för att ljuga när det passade. Lögnerna kallades för hans ”förvrängningsfält” och var tydligen väldigt suggestivt. Men Walter Isaacson skulle nog inte ha blivit chefredaktör för Time Magazine om han som journalist inte kunnat se igenom lite självbedrägerier. Och den bild han till slut målar upp av Jobs är ganska avklädd. En ytterst ångestdriven individ så fullkomligt uppslukad av sig själv att han till och med förnekar sitt första barns existens. Det enda han kan göra är att döpa en dator efter henne – Lisa.
Den som möjligen mytologiseras i Isaacsons skildring är Jobs kollega och förste kumpan Steve Wozniak. En mer godhjärtad och reko människa kan inte ha vandrat på denna jord utan att bilda en religion.
Jobs förändrade världen, påpekas det ofta i Isaacsons bok. Frågan är på vilket sätt. Vi hade helt säkert fått persondatorer med grafiskt gränssnitt utan Steve Jobs. Det hade Xerox och Microsoft sett till. Vi hade fått betaltjänster för digitaliserad musik utan Itunes. Vi hade förr eller senare fått mp3-spelare, pekskärmar och telefoner med väderprognoser och datingapplikationer också.
Men en sak har Jobs åstadkommit. Till skillnad från sin ärkerival Bill Gates på Microsoft var han verkligen en del av den tidiga hackerkulturen och kanske var det därför han profeterade ett tydligt budskap genom hela sin karriär – ingenjören är en konstnär.
Ett synsätt som verkligen präglat 2000-talet. Jobs profetior bidrog till att skapa en ny kulturbärande klass. Och då är det väl inte så konstigt att han blev dess andlige ledare.
