SPORNSTAR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-09

PATRIK STEORN om maskulinitet, fotboll och homoerotik

Fotbollsplanen är inte bara en arena för landskamp och teknisk skicklighet – den är också en scen för manlig skönhet, fåfänga och kroppsfixering. Den italienske modeskaparen Giorgio Armani designade matchdräkter till det engelska laget redan i början av 2000-talet. Men vad händer utanför planen? När David Beckham extraknäckte som kalsongmodell för Armani 2006 såg han ut att vara så välutrustad att hustrun Victoria fick bekräfta inför världspressen att kameran inte ljugit. Tro’t den som vill.

Avklädda idrottsmän har blivit populära mediefigurer. Hela fenomenet går att spåra tillbaka till 1980-talets ”nya man”, då bilder av män med bar överkropp och nybadad bebis lanserade en omvårdande, känslig och samtidigt narcissistisk och fåfäng maskulinitet. Konsumtion av mode och skönhetsprodukter som tidigare förknippats med kvinnor har också sakta men säkert gjorts till maskulin dygd. Den ”metrosexuelle mannen” är 1990-talets variant av denna fåfänga maskulinitet där konsumtion gjorts till livsstil. Denne man spelar på att vara både extremt macho och maskulin och samtidigt ”fjollig” med smink och uppseendeväckande kläder. Men det är män som redan anses riktigt maskulina som kan kosta på sig kjol och pastellfärger. För en fjollig kille kan det innebära hot och våld.

Anders Svensson poserade som klädmodell för Ellos kataloger 2006. Bilderna kombinerar förföriska blickar och bredbent poserande med vigselring och en blåslagen nagel. Två av Borås stoltheter i en sorts lokalpatriotisk vardaglighet som kan tyckas fjärran från den metrosexuella glans Beckham och Ljungberg solat sig i. Fortfarande handlar det dock om livsstil, om än i en mer hemvävd version. Fredrik Ljungberg blev framröstad till idrottsvärldens sexigaste man – av bögar, i brittiska tidningen Attitude. Mycket riktigt har han också omgivits av homorykten och hånats av många homofoba fotbollsälskare. Men fortfarande hyllas han som en hjälteman när han skjuter in ett mål.

När delar av det italienska fotbollslaget har poserat för Dolce & Gabbana i omklädningsrum och träningslokaler är estetiken lånad från gayporrfilmer; framskjutna höfter och kalsonger som tycks vara någon storlek för små för att bättre framhäva innehållet. Den brittiske skribenten Mark Simpson (som myntade begreppet metrosexualitet) har nu lanserat ordet ”sporn” för att beskriva hur sportvärlden närmat sig gayporrvärlden. ”Sport is the new gay porn” skriver han och syftar på bilder där idrottare, eller ”spornstars”, viker ut sig och tar fasta på den implicita erotik som finns i bilder av idrottsmän. Vissa flörtar öppet med sin gaypublik och använder homoerotisk estetik som lockbete. Men en genomkommersialiserad variant av homoerotik som har mer med porrindustri att göra.

Och vad har metrosexualitet egentligen med sexualitet att göra? Handlar det i slutändan inte mest om att göra hjältemän mer lättkonsumerade och packa in heteromaskulinitet i en ny uppfräschad förpackning? Kanske är det ändå något inom den stränga heteronormen som förskjuts när idrottsmän offentligt gestaltar sitt kön på oväntade sätt. Men är det verkligen med porrindustrins hjälp vi vill förändra maskulinitetens iscensättning?

Patrik Steorn